Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tunisien valde ett sekulärt styre

/

Annons

Med Upplysningen, Franska revolutionen och den moderna tiden, kom åsikten att religion är en privatsak. Den åsikten förenade både ateister – de var kanske inte så många till att börja med – och religiösa, i den mån de hade andra religiösa förebilder än den påbjudna. I Sverige gällde det förstås den lutherska formen av kristendom.

Begreppet är inte helt oomstritt i dag heller. Kristna debattörer ser det som något som nedvärderar religionens betydelse. Men få i Sverige är av annan åsikt än att politiskt styre och lagstiftning ska hållas åtskild från religiösa föreställningar.

Många med mig föreställde sig länge att religionen skulle minska över världen ungefär som den gjort i Sverige. Nog för att vi förstod att kyrkan i den katolska världen behärskade människornas sinnen. Vi hörde också talas om den kristna högern i USA. Att boxaren Muhammad Ali, mångas hjälte i min ungdom, anslöt sig till islam sågs mer som en reaktion på rasförtrycket än som det livsval det kom att bli för honom.

I arabvärlden regerade diverse ”socialistiska” rörelser. Det oljerika Saudiarabiens extrema religionstolkning sågs mest som ett efterblivet undantag.

I Sovjetunionen och i deras satellitstater i Östeuropa var religionen borta, trodde vi. Få kunde då föreställa sig det inflytande den rysk-ortodoxa kyrkan skulle återfå i dagens Ryssland.

Av dagens Kina, med inte minst en kristen väckelse under politiskt förtryck, förstår vi att religionen tar en stor plats i dagens värld oavsett vad vi önskar oss.

Sen dess har mycket skett. I den muslimska världen tar sig den religiösa väckelsen i dag inte sällan extrema uttryck. Både kolonialt förtryck, med behandlingen av palestinierna som brännpunkt, behandlingen i Europa av muslimska invandrare och bombkrig mot deras hemländer har stärkt den muslimska väckelsen.

Nu rapporteras hur till och med extremistiska IS väcker sympati i ett land som Turkiet, som i 90 år haft ett styre som förstått att skilja på stat och religion. År av förtryck av demokrati och minoriteter stärker extremism även om dagens styre är moderat muslimskt.

I ett land som Egypten har militärstyret tvingat den muslimska väckelsen under jorden både före och efter den arabiska våren 2011.

Det syriska sönderfallet – otänkbart utan att Irak först slagits sönder – med alla dess fasansfulla följder har ytterligare stärkt extremismen. Hur ska religionen kunna bli en privatsak i länder som dessa?

Då måste religion skiljas från politik. Vågar vi hoppas att det är vad som nu sker i Tunisien – landet där den arabiska våren inleddes.

De svåra ekonomiska följderna av det tunisiska uppror som störtade landets diktator, har skapat stor pessimism i landet – inte minst bland de unga som förstås hoppades allra mest.

Ändå röstade 60 procent av de röstberättigade i söndagens val, och det sekulära partiet blev större än det tidigare största partiet ett moderat muslimskt alternativ som tydligen också förtjänar respekt för pragmatism.

För mig framstår det som oerhört centralt för hela arabvärlden, ja för hela den muslimska världen, att vi nu efter bästa förmåga stöder Tunisien – för landets egen skull – men också som en förebild för alla de andra länder där befolkningen i den arabiska våren visade sin vilja till förändring och demokrati.

Mer läsning

Annons