Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Turkisk söker sin plats i världen

Annons
Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan är muslim och helnykterist. Men Erdogan må ursäkta: efter många års kamp för att komma med i EU tycks Turkiet nu känna av en viss baksmälla. Efter ihärdiga reformer fick turkarna i höstas ett förhandlingsdatum den 3 oktober 2005. Men när detta skrivs har den turkiska regeringen inte ens utsett en chefsförhandlare. Glädjeruset från i höstas har avlösts av tvekan och misstro.
Turkiet fruktar bland annat att Cypern ska utnyttja sitt EU-medlemskap till att sätta käppar i hjulet för turkarna på deras väg mot EU. Och det finns bland turkiska nationalister en vitt spridd uppfattning att EU vill splittra Turkiet genom att stödja kurdisk separatism.
En våg av nationalistiska stämningar sveper sedan i vintras genom Turkiet. I april när några kurdiska tonåringar brände en turkisk flagga, väcktes närmast hysteri bland turkiska ultranationalister. Lokala våldsutbrott följde. Efter flera dagars tystnad framträdde så Erdogan och uppmanade allmänheten att inte ta lagen i egna händer. Därmed tycktes det värsta vara över. Men det var tydligt att hans regering inte ville ta riskera en direkt konfrontation med nationalisterna.
Förhållandet mellan Turkiet och USA är efter Irakkriget ännu mer komplicerat än förhållandet till EU. Den amerikanska oviljan att ingripa mot PKK kan ses som en liten men dock hämnd för att Turkiet bröt sina löften om att bistå USA under invasionen av Irak 2003. I ett uppmärksammat tal fördömde den turkiske generalstabschefen Hilmi Özkök bland annat tal från \"vissa kretsar\" om Turkiet som en \"muslimsk stat\". Turkiska debattörer tolkade Özköks uttalande som förtäckt kritik mot USA, som framhållit Turkiet som ett positivt exempel på demokrati i ett muslimskt samhälle. Sådant beröm uppskattas inte av den turkiska militären, som i alla sammanhang slår fast att Turkiet är en sekulär stat, och därmed basta!
Många turkar ser gärna att Turkiet intar en mer central roll i den islamiska världen, och där är det inte nödvändigtvis fördelaktigt för turkarna att framstå som Washingtons favoriter. Minst glada över generalstabens utspel är de liberala turkar som hoppas att det som nu utspelar sig är den förstelnade kemalismens dödsryckningar, då Turkiet genomgår den svåra omvandlingen till en modern, europeisk demokrati.
Att bedriva turkisk utrikespolitik med sådana här motsättningar på hemmaplan kan inte vara lätt. När Erdogan nyligen besökte Israel och palestinska självstyret presenterade han Turkiet som vän till båda värdländerna fast inte som en alltför nära vän.
På hemmaplan följde kritiska ögon varje steg han tog, men på det hela taget klarade han nog den svåra balansgången ganska väl.

Mer läsning

Annons