Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Underhåll trygghetssystemen

/
  • Det är dags för en politisk diskussion om vilka ersättningar som ska indexeras.

Under torsdagen offentliggjorde Vänsterpartiet några av partiets krav i budgetförhandlingarna. Partiet vill bland annat höja underhållsstödet till ensamstående föräldrar.

Annons

I den frågan prioriterar V helt rätt. Trots att nästan allt som ett hushåll behöver konsumera har blivit dyrare, har ersättningsnivån bara höjts med 100 kronor under de senaste 20 åren. Utförslöpan är beklaglig, för bidraget fyller en viktig funktion. Inte minst för ensamstående mödrar med knappa resurser, som har lämnas i sticket av ansvarslösa män.

Underhållsstöd betalas ut när en av föräldrarna har ensam vårdnad och den andra föräldern inte kan eller vill betala tillräckligt med underhållsbidrag. Försäkringskassan betalar ut max 1 273 kronor i stöd. När nya vinterkläder ska köpas till barnen räcker den summan inte långt.

Att underhållsstödet (och även till exempel grundnivån i föräldraförsäkringen och ersättningen till asylsökande) har kunnat släpa efter på detta sätt är en konsekvens av ett system där skatter tas ut i procent, samtidigt som ersättningar och bidrag fastställs i kronor. Om ersättningsnivåerna lämnas oförändrade ser det som om inget har hänt, men i praktiken sker en försämring över tid. Det som gick att köpa för 1 273 kronor på 1990-talet kostar år 2014 betydligt mer.

Det hela är en god affär för staten, som kan spara in på kostnader helt i smyg. Rent politiskt funderar systemet så att glada finansministrar mellan varven kan stoltsera med enskilda punktinsatser. "Se vad mycket vi satsar på er medborgare, nu höjer vi ersättning X med 100 kronor." Sådana punktinsatser kan vara uppskattade när de väl görs, men de kompenserar som regel inte på långa vägar för den urholkning som har skett sedan 1990-talets budgetsanering.

Det är nu hög tid för en diskussion om vilka bidrag och ersättningar som åter borde indexeras. En återgång till 1980-talets ordning, där det mesta i bidragsväg var indexerat, kommer knappast att bli aktuell. Men även borgerliga partier måste vara öppna för en diskussion om vilka ersättningar som kan och bör värdesäkras.

För det är skillnad på bidrag och bidrag. Ett problem med den "bidrag mot arbete-retorik" som alliansföreträdarna har använt är att den har suddat ut nyanserna i debatten om bidrag. Den gemensamma uppgiften att varna för motståndarnas "bidragspolitik" har också gjort det svårare för enskilda partier att hålla fast vid en socialliberal politik där ingen lämnas ute i kylan.

Nu när alliansens maktinnehav är över för den här gången borde frågan diskuteras från nya utgångspunkter. Det borde gå utmärkt att stå fast vid uppfattningen att fler arbetade timmar är målet, och att skattetrycket inte bör vara högre än nödvändigt, samtidigt som trygghetssystemen får en översyn.

Mer läsning

Annons