Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad tjänar Löfven på att kalla SD för fascister?

/
  • Statsminister Stefan Löfven kämpar för att behålla regeringsmakten.

På senare tid har det ånyo seglat upp en diskussion kring hur Sverigedemokraterna ska beskrivas, etiketteras och definieras. Det finns en rad begrepp som florerar i debatten: ultranationalister, högerpopulister, främlingsfientliga och så vidare.

Annons

Diskussionen fick nytt bränsle i och med att ledande socialdemokrater började kalla SD för fascister, vilket kulminerade när statsminister Stefan Löfven skrev att han aldrig kommer att "agera på ett sätt som ger makten över landets utveckling till ett nyfascistiskt enfrågeparti" på Dagens Nyheters debattsida (6/12).

Det intressanta här är dock inte att fastna i frågan kring riktigheten i påståendet eller huruvida fasciststämpeln är kränkande för SD och dess väljare. Tyvärr begränsas diskussionen alltför ofta till antingen det språkliga eller de moraliska aspekterna av att tillskriva SD diverse epitet. Det intressanta är att fundera över om detta nyetiketterande är en tveksam socialdemokratisk valstrategi att förhålla sig. Det finns nämligen skäl att vara orolig för just det.

Det är ställt bortom rimligt tvivel att Sverigedemokraterna gillar att andra partier talar om SD, oavsett om det handlar om saklig kritik eller fördömanden. Att enbart stå i centrum för debatten tycks gynna SD, och i motsvarande mån som partiet får nya väljare så innebär det att andra partier relativt sett förlorar sitt stöd. Denna förväntade balansförskjutning till SD:s fördel går det att kallt räkna med och agera utifrån.

Genom att sätta SD i centrum under en kommande valrörelse riskerar naturligtvis S likväl som allianspartierna att blöda. Men frågan är om inte ett minskat väljarstöd för S är ett pris som Löfven är beredd att betala om det innebär att Alliansen, och Moderaterna i synnerhet, relativt sett tappar ännu fler väljare till SD. Devisen skulle i så fall vara att söndra och härska. En cyniker skulle i varje fall beskriva en sådan manöver som en oerhört intressant maktpolitisk strategi.

Stefan Löfven tycks heller inte vara helt främmande för stora politiska risktaganden, enbart det faktum att vi går mot ett extra val vittnar om det. Frågan är om han nu höjer insatsen ytterligare i syfte att försvaga oppositionen som helhet. Det skulle definitivt ske om ett borgerligt småparti inte klarar av riksdagsspärren i mars.

Det finns dessutom finns det ett stort känslomässigt–moraliskt värde hos de rödgröna att framställa sig själva som den yttersta garanten mot SD. En sådan vänsterberättelse kan i en extraordinär valrörelse mobilisera och entusiasmera väljare och sympatisörer – "det är vi som står upp mot fascisterna". Därtill leder en sådan valrörelse till att frågan om regeringsduglighet, där de rödgröna har svåra trovärdighetsproblem, hamnar i skymundan.

Sammantaget kan en uppskruvad vänsterretorik gentemot SD skapa en undanträngningseffekt av sakpolitiken. Detta är inte till Alliansens fördel, som i stället för att diskutera politikens innehåll måste förhålla sig till en grälsjuk rödgrön regering och ett parti vars enda fråga i praktiken är att begränsa invandringen.

Det paradoxala i den pågående svenska regeringskrisen är att landet trots allt står relativt väl rustat för ett politiskt dödläge. I jämförelse med många andra europeiska länder som präglas av politisk oordning har Sverige sunda statsfinanser och ett välordnat näringsliv och civilsamhälle. På sikt kommer naturligtvis partierna hitta en lösning på hur landet ska regeras utan att SD kan fortsätta blockera en regeringsbildning.

Det skulle dock vara djupt olyckligt ifall regeringsmakten går till partier som i stället för att diskutera sina egna valplattformar och sin egen politik i stället ägnar sig åt att diskuterar sverigedemokraternas tillkortakommanden och epitet.

Så ska definitivt inte det politiska samtalet föras och en valrörelse bedrivas.

Mer läsning

Annons