Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Våldsbejakande tant blir god konst

/

Visst har du sett det berömda fotografiet av den så kallade väsktanten Danuta Danielsson, kvinnan som den 13 april 1985 svingade sin handväska mot en skinnskalle under en nazistisk demonstration i Växjö? Det har förmodligen de flesta svenskar gjort.

Annons

På bilden framstår väsktanten – som i realiteten endast var 38 år gammal – onekligen som en ensam och modig. Det faktum att hennes mor hade suttit i tyskt koncentrationsläger förstärker endast intrycket.

Mot en sådan bakgrund är det knappast förvånande att Växjö kommun planerade att uppföra en staty över Danuta Danielsson. Men de lokala centerpartisterna i kommunhuset fick kalla fötter och avblåste projektet. Det kunde framstå som om kommunen accepterade politiskt våld, ansåg kulturnämndens ordförande Eva Johansson (C).

Och visst, så skulle man kunna tolka det. I synnerhet om man känner till vad som hände i Växjö den dag då fotografiet knäpptes. I en debattartikel i Smålandsposten (3/1) har skribenten Mats Bergström beskrivit det tumult som kantade demonstrationen i fråga.

Nordiska rikspartiet hade ansökt om att få demonstrera i Växjö, vilket sporrade Vänsterpartiet kommunisterna att hålla en motdemonstration. Självaste Lars Werner höll tal och manade sedan kamraterna att utrymma torget. Alla lämnade dock inte torget och när tiotalet skinnskallarna dök upp blev de överfallna av en folkmobb.

Vad gäller Danielssons agerande skriver Bergström följande: "Damen med väskan var inte ett dugg modig. Hon var bara en person i en tusenhövdad mobb som kastade sig över tio personer som försökte genomföra en laglig demonstration."

Huruvida Danielsson deltog på det sätt som skribenten hävdar kan stå osagt. Men oavsett hur svaret lyder är det svårt att tänka bort det större sammanhanget.

Att attacken mot demonstrationen har inträffat går inte att förneka. Och om den informationen tas med i beräkningen blir kommunpolitikernas villrådighet mer förståelig. Inte lika förståelig som Danuta Danielssons avsky inför nazismens företrädare, men lika fullt begriplig.

I ett demokratiskt samhälle är det inte acceptabelt att slå människor som utövar sin demokratiska rättighet att demonstrera. Inte ens om demonstranterna i fråga råkar vara nazister.

Därför blir en kvinna som utövar våld mot en demonstrant onekligen en tvetydig symbol för kampen mot nazismens våldsideologi.

Men även tvetydiga symboler kan bli föremål för konst som väcker svåra och viktiga frågor om demokratins väsen. Sådan konst bör definitivt få synas.

Mer läsning

Annons