Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vänsterpartiet vänder blad på nytt

/

För de flesta politiska partier är den egna historien något som utan problem kan dammas av vid högtidliga tillfällen. Det "stolta arvet" kan ge medlemmarna positiv kraft samtidigt som ett effektivt historiebruk kan locka nya sympatisörer.

Annons

Men Vänsterpartiet och dess föregångare, SKP/VPK, har inte kunnat stoltsera med historien på samma sätt. Anledningen till detta stavas kommunismen och det svenska kommunistpartiets egna försyndelser.

Under hela Stalintiden hyllade SKP Sovjetunionen och Stalin. Den obrottsliga lojaliteten till Moskva omprövades på 1960-talet men partiet fortsatte att kalla sig kommunistiskt. Vänskapsbanden till förtryckarna i östblocket fick en alltmer "diplomatisk" karaktär men kontakterna sågs fortfarande som värdefulla.

Att ett parti med en sådan bakgrund inte har råd att odla myter om fornstora dagar är en självklarhet, men det tog tid innan V landade i en sådan insikt. Därför fortsatte det förflutna länge att hemsöka partiet.

I min avhandling, "Med historien som motståndare", undersökte jag partiets försök att bearbeta det förflutna. År 2013, när avhandlingsprojektet väl blev klart, trodde nog de flesta att offentliga bot- och ångeraktioner rörande det förflutna var ett avslutat kapitel för V:s del.

Partiets företrädare hade för länge sedan upphört att träta offentligt om huruvida det var lämpligt att använda k-ordet. Till och med eldgivningen från borgerligt håll hade i princip upphört.

Därför kan det tyckas oväntat att Jonas Sjöstedt nu gör ett utspel om de så kallade Kirunasvenskarna, som emigrerade till Sovjetunionen under 1920- och 30-talen och fick möta Stalinterrorn.

Kirunasvenskarnas tragiska öden blev kända för en bredare allmänhet redan hösten 1999, när journalisten Kaa Eneberg skrev ett antal reportage i Dagens Nyheter. Granskningen resulterade senare i flera böcker där den moraliska domen mot SKP var hård.

Hösten 2004, när Lars Ohly grillades som hårdast, kom ansvarsfrågan upp på bordet på nytt. Den nya partiledningen formulerade då en ursäkt till de drabbade. Väl inne i stormen fick Ohly och V ta emot en lång rad anklagelser, varav vissa saknade grund.

Kritikerna menade exempelvis att V hade önskat tysta ner historien om Kirunasvenskarna och inte försökt få den utredd av akademiska forskare. Detta trots att representanter från partiledningen hade gjort sådana försök redan under Schymans tid.

Under Ohlys tid finansierade V till och med en forskningsrapport om Kirunasvenskarna (Anders Gustafsons "Svenska sovjetemigranter"). Vänsterpartiet producerade även ytterligare en vitbok om den egna partihistorien.

Likväl känner sig Sjöstedt nu, tio år senare, manad att lyfta frågan om Kirunasvenskarna på nytt. I en debattartikel i NSD understryker Sjöstedt att SKP:s propaganda var en förutsättning för emigrationen och att partiet hade agerat förkastligt.

Vänsterpartiledaren efterfrågar dessutom vidare forskning om Kirunasvenskarna – trots att fenomenet redan är väl belyst. Om de efterlevande så önskar kan partiet till och med verka för att ett minnesmonument över offren ska resas i Norrbotten, deklarerar Sjöstedt. Tydligare än så kan så kallad ångerpolitik (politics of regret) knappast bli.

Att sådana markeringar görs kan ses som moraliskt riktigt. Men att det i dagens läge skulle vara politiskt nödvändigt är inte alls säkert.

Det borde stå klart för alla att dagens vänsterpartister inte är några potentiella förtryckare eller landsförrädare. Som liberal kan jag se många starka skäl att inte rösta på Sjöstedt, men partiets sedan länge konfronterade förflutna tillhör definitivt inte dessa.

Mer läsning

Annons