Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför sviker vi barnen?

/

Tänk er att ni hör hur grannen slår barnen men när ni larmar är det ingen som har tid att ingripa.

Annons

Eller att du som lärare upptäcker att en elev är smutsig, luktar urin och glupskt slukar skollunchen oavsett vad som serveras och att du ringer socialtjänsten ett flertal gånger men ingen åtgärd kommer från myndighetens sida.

Kanske står du vid charken i snabbköpet, hittar en 10-åring som tigger mat och när du frågar varför undviker 10-åringen din blick, ser strykrädd ut och springer därifrån. Du kan inte göra någon anmälan för du vet inte vad barnet heter eller bor. Och kanske är det inte heller någon idé för hinner socialsekreterarna med?

Exemplen är visserligen fiktiva, men liknande fall har noterats på en prioriteringslista som en socialtjänst i länet tvingades göra över barn som far illa, men som man inte hann med. Anledningen då som nu – resursbrist.

Så när nu larmen duggar tätt i Hälsingland (för övrigt är situationen likartad i hela landet) om den havererade personalpolitiken inom socialtjänsterna i hart när varenda kommun, så är det som alltid när en offentlig verksamhet inte får de medel den behöver: Tredje part drabbas.

Precis som när läkarna är för få och sjuksköterskorna går hem, så kan självklart inte en hundraprocentig patientsäkerhet garanteras.

Lika lite finns det väl någon socialchef som i dag kan hävda att socialtjänstlagen följs till punkt och pricka. Så därför kan man verkligen fråga sig varför de inte sätter ner foten i stället för att låta personalen gå i däck. Varför kräver de inte de resurser de behöver till sin lagstadgade verksamhet?

Socialtjänsten är ingalunda en plats för förvaltningschefer i karriären där enda måttstocken är hur duktig man är på att spara. Socialtjänsten är inte jämförbar med tekniska kontoret eller parkförvaltningen. Socialtjänsten jobbar med människor, inte maskiner.

Statistiken visar att i Ljusdal är en socialsekreterare inte anställd längre än två år, de säger upp sig efter sömsvårigheter och en konstant känsla av att vara jagad. Ökade dokumentationskrav tillsammans med att barn- och ungdomsärendena läggs på hög blir en ohållbar arbetsbörda. Otillräckligheten monumental.

I Nordanstig, Söderhamn och Ockelbo är det så svårt att rekrytera personal att de som jobbar får gå kort under långa perioder. Pensionerade socialsekreterare rycker in och försöker täcka upp. Ibland rekryteras till och med personal som är obehörig. Anonyma protestbrev dimper ner hos kommunledningarna från en yrkesgrupp som inte orkar längre.

Det här är ett samhällsproblem som kan växa och få oanade konsekvenser om det inte tas på allvar. Det är också skamligt av ett välfärdsamhälle att inte ställa upp för de som har till arbetsuppgift att värna de allra svagaste och oskyddade.

Bara att man som ung student söker sig till Socialhögskolan tyder på ett stort socialt patos. Men det är knappast något som vi kan räkna med om det är den här arbetsmiljön som erbjuds.

Där kommuner inte tar sitt ansvar, måste staten gripa in. För precis som att vården ska vara likvärdig i hela landet, ska utsatta barn skyddas oavsett var de bor.

Annars blir det utsatta barnet sviket i dubbel bemärkelse.

Mer läsning

Annons