Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför yttrandefrihet?

/
  • Frankrike sörjer de döda från terrorattacken mot satirmagasinet Charlie Hebdo.

Mängden kondoleanser har kommit i en hittills inte sinande flod efter terrorattacken mot satirtidskriften Charlie Hebdo i Paris. Tidningar och andra medier världen över står upp, för yttrandefrihet, för pressfrihet och för demokrati.

Annons

Somliga visar sympati med tystnad, blanka sidor, svarta målningar. Andra genom att publicera satirtidskriftens teckningar, eller egna satirteckningar. Texterna som skrivs har det gemensamt att de är kompromisslösa i ställningstagandet för yttrandefriheten. Världens fria press tycks enad i konstaterandet att dådet är det hittills värsta direkt riktat mot just pressfriheten.

Men alla är inte enade. Det finns självklart alltid de som inte håller med. Personer som inte tror på yttrandefrihet. Personer som inte tycker att stöd ska ges åt en tidning som publicerat rasistiska nidbilder. Andra tycker att journalister som i dag står upp för yttrandefriheten hycklar, eftersom det enligt kritikerna bara handlar om en sorts yttrandefrihet, som gäller dem som tycker rätt saker på rätt plattformar och använder rätt ton.

Så varför är just pressfriheten så viktig? Varför får just dessa händelser journalister världen över att sörja och höja sina röster? Är det för att det handlar om just journalister? Är det för att det, som jag skrev samma dag som terrorattacken, kommer för nära, blir personligt? Delvis kanske, men det är inte hela sanningen. Det är för att, faktiskt, pressfriheten är en av de viktigaste byggstenarna i en fungerande demokrati.

Utan rätten för pressen att självständigt fatta publiceringsbeslut, utan möjlighet att skydda källor, utan rätten att utan repressalier ifrågasätta och granska makten har vi inte längre demokrati. Framförallt tas vi alla, utan den rätten, ifrån möjligheten att informera oss om vad som händer och hur saker i samhället fungerar, vilket i sin tur är en förutsättning för att kunna göra upplysta val till våra olika parlament. Om vi även skulle fråntas rätten att tänka högt, att ha åsikter som skiljer sig från majoritetens och att uttrycka dessa, då förlorar vi till slut vårt människovärde, då blir vi vandrande maskiner med stora svårigheter att fatta självständiga beslut. Dessutom försvinner då möjligheten att pröva sina argument mot andras, och möjligheten för den som tycker annorlunda att säga emot. Kort sagt; möjligheten att genom att väga egna tankar mot andras utvecklas som människa.

Det är möjligt att fördöma och avsky terrordådet mot tidskriften Charlie Hebdo och samtidigt ifrågasätta somliga av dess publiceringar. Det är själva kärnan i yttrandefriheten. Rätten att uttala sig, och rätten att ifrågasätta den som uttalar sig. Yttrandefrihet är nämligen inte en rätt att slippa kritik, eller att komma undan debatt. På samma sätt innebär inte religionsfrihet någon rätt att slippa religionskritik. Religionsfrihet är helt enkelt rätten för den enskilde att utöva sin religion.

Frågan är om det finns någon gräns för dessa friheter och var den i så fall går? Det är i Sverige förbjudet att hota, förtala eller hetsa mot folkgrupp. Det är inte helt givet var gränserna går och lagen tillämpas olika i olika tidsperioder. Går det att säga saker etiketterade satir som inte skulle gå att uttala under annan flagg? Vem bestämmer i så fall vad som är definitionen av satir? Är kanske lagen om hets mot folkgrupp förlegad, eller bör den stramas upp? Somliga anser att en yttrandefrihet som inte är absolut inte är yttrandefrihet. Klart är att den som inte har rätten att förolämpa eller uppröra inte är fri att yttra sig. Särskilt inte med tanke på att det i praktiken inte finns något uttalande över huvudtaget som inte kränker någon alls. Å andra sidan är yttrandefrihet något att värna och vara rädd om, och det finns ingen anledning att missbruka den för sakens skull, att provocera utan annat syfte eller att använda den som förevändning för att få kasta elakheter på andra människor.

Men vad som anses provocerande av någon kanske inte alls hade som syfte att provocera. Det som upplevs kränkande kanske inte alls hade som syfte att kränka, och vad en person upplever vara en helt förkastlig eller omoralisk åsikt kan uppfattas helt annorlunda av någon annan.

Yttrandefrihet handlar inte om att värna åsikter liknande de egna. Den dagen man ifrågasätter någon annans rätt att uttala sig för att den har en annan livsåskådning eller moral än en själv, tar man också första steget mot att inskränka sin egen frihet. En frihet som för att vara giltig måste gälla även dem som vill avskaffa den.

Läs också: Yttrandefrihet i praktiken

Mer läsning

Annons