Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veckans opinion, vecka 7

/
  • Veckans stora snackis har varit Aftonbladets granskning av Flashback.

För dig som inte orkar följa med i det eviga flödet av opinionstexter som sköljer över internet, men som ändå vill ha lite koll. Här får du en sammanfattning av vad som debatterades, med länkar till intressanta, smarta, roliga och ibland riktigt korkade texter. Lite högt, lite lågt. Hjälp på traven för dig som vill hänga med i samhällsdebatten, helt enkelt.

Annons

Aftonbladet gjorde en Expressen. Det vill säga anlitade Researchgruppen och kollade upp Flashbacks medlemsregister för att därefter skriva en rad artiklar om diverse personer som vräker sig ur sig sanslösa saker. Personligen har jag lite svårt för tonen i den här inledande texten, men intervjun med läkaren är intressant läsning. Jan Helin förklarar syftet med granskningen. När Joel Ankar, jurist som jobbar för SD i EU, avslöjades med mindre rumsrena uttalanden reagerade EU-parlamentarikerna Cecilia Wikström (FP), Marit Paulsen (FP) och Fredrick Federley (C) med att kräva hans avgång. EU-parlamentarikern Kristina Winberg tycks tycka att det största problemet är att Ankar citerats offentligt. Ankar är för övrigt inte den ende SD-representanten som hamnat i blåsväder.

Här finns alla artiklar i granskningen samlade.

Daniel Swedin skriver om faran med att ständigt sätta fokus på hat och hot. Marcus Jerräng på IDG tar inte ställning vare sig för eller emot men menar att avanonymisering av Flashbackskribenter är en historiskt viktig händelse. Jack Werner påtalar det faktum att det inte är de anonyma Flashbackinläggen som alltid är de värsta. Emanuel Karlsten är odelat kritisk till publiceringarna. Själv är jag väldigt kluven, det är inte helt lätt att ta tydlig ställning för eller emot.

Alexander Bard kallar det hela för skamlig populism, och Jan Helin slår ifrån sig och tycker att Bards utspel är osmakligt. Lisa Bjurwald skriver i Medievärlden, Maktgranskning, inte uthängning. Anna Troberg rycker ut till Flashbacks försvar. Researchgruppen slår ifrån sig.

Här svarar Researchgruppens My Vingren på frågor kring grävet.

Axel Andén skriver sakligt och initierat. Det gör även Mårten Schultz.

Många var det som upprördes över den här händelsen, där en vakt dunkar en nioårings huvud i marken, och nästan kväver honom. Till råga på allt ska polisen ha slängt polisanmälan om händelsen i soporna, och Oisin Cantwell skriver om den allmänfarliga kårandan. Polisen uttalar sig till Sveriges Radio. Rädda Barnen kallar det för barnmisshandel, medan Hanne Kjöller inte är helt säker på att det som syntes på filmen var övervåld. Många rykten cirkulerar, Aftonbladet försöker reda ut vad som stämmer och inte.

Mårten Schultz ställer den intressanta frågan Vad hade hänt om inte kameran var på?

Pojkarna uppges vara försvunna sedan i måndags, de rymde av saknad efter sin storebror. På Björn Söders Facebooksida skrivs obehagliga kommentarer. Malin Ullgren skriver om att något gått sönder när vakter använder övervåld mot barn. Läs också Kristina Lindqvist.

Händelsen har också gett upphov till en nödvändig debatt om det faktum att så många okritiskt börjar sprida lögner om barnen, och beskriver dem som djur.

Det är en delvis ovälkommen men ack så viktig diskussion som pågått hela detta år, och som kommer att fortsätta. Den om yttrandefriheten. Den om medierna, om cencur, som Anna Lindberg skriver bra om i Corren, Debatten känns ovälkommen för att den kommit att handla om så konkreta obehagliga händelser, händelser som gör debatten svårare, betydligt mer polariserad och framför allt allvarlig på riktigt.

På fredagskvällen greps tre personer utanför Expressens redaktion, misstänkta för förberedelse till grov misshandel. På lördagen sköts flera personer, varav minst en avled, under ett möte om yttrandefrihet där bland andra Lars Vilks deltog. Thomas Mattsson skriver om de båda händelserna.

Frågan om vem som ska bli Kristdemokraternas nya partiledare är än så länge öppen, vad vi vet är att hen inte kommer att heta Lars Adaktusson. Det finns en nominerad kandidat och jag har full förståelse för att hon tröttnat på frågor om sin graviditet. Jag har en känsla av att både en och annan manlig politiker i väntans tider helt sluppit den typen av frågor i liknande situationer. Sakine Madon skriver bra om det. Göran Eriksson skriver i SvD om att KD nu troligen går längre högerut. Svend Dahl är av en annan uppfattning.

Roland Poirirer Martinsson har skrivit en repris på något som hundratals personer skrivit före honom, och alla har haft fel. För ingen som inte levt under en sten de senaste tio åren kan ha missat att alla spådomar han raljerar över faktiskt slagit in. "Minns ni framstegsfundamentalisternas jublande profetior? Etablerade medier skulle omskapas i växelverkan mellan publicister och publik. Mångfald skulle fördjupa demokratin. Enskilda och grupper skulle få kanaler för åsikter som eliten hållit stången. Sociala medier skulle bryta de ensammas isolering via optiska fiberkablar. Barn skulle lära svindlade och på djupet genom pedagogiska program som anpassas dynamiskt och efterhand i harmoni med individens inlärning. Vi skulle röra oss smidigt i staden med digitala navigationshjälpmedel som evolutionärt lärde känna oss till den grad att de visade vägen innan vi visste vart vi skulle. Vad fick vi? Ordet ’”tuttmiss”."

Medierna krisar, det är ett faktum som kulturminister Alice Bah Kuhnke säger sig vara djupt oroad över och hon väcker en del hopp i branschen. Presstödsnämnden beslutade redan förra veckan om att utreda hur ett innovationsstöd till krisande medier skulle kunna se ut. Thomas Mattsson som har helt rätt i att 35 miljoner är väldigt lite pengar kommer med ett konstruktivt förslag på hur de skulle kunna användas.

Samtidigt gör Martin Schibbye ett försök att finansiera en ny utrikesjournalistiksajt med hjälp av crowdfunding.

Och framgångsrika Politism lanserar en ny avdelning, Politism X.

Migrationsdebatten har inte mattats av det minsta. Eskilstunakuriren skriver vad som behöver sägas om splittringen i frågan inom de borgerliga partierna. "Hur ser då en frihetlig politik ut på detta område? Hur bör Folkpartiet såväl som andra partier navigera i dessa frågor? Här är förslag på några utgångspunkter:

1. Invandring handlar om frihet. Frihet att bo på en plats utan krig och förföljelse, frihet att leva med den man älskar, frihet att skapa sig en framtid någon annanstans än där man råkar vara född. Särskilt liberala politiker får inte tappa bort detta individ- och frihetsperspektiv när de diskuterar systemfrågor.

2. Överdriv inte de problem Sverige står inför. Invandrares delaktighet i det svenska samhället är inte västvärldens sämsta, som det ibland hävdas. Om man tar hänsyn till sammansättningen på den invandring Sverige har, med många flyktingar från länder långt bort, är sysselsättningen i gruppen runt västerländsk medel, möjligen till och med bättre."

Samma tidning skriver även om att den nu etablerade sanningen om att Sverige är sämst på integration inte är helt sann och man granskar vad statistiken bygger på, och utgår från olika förutsättningar i olika länder. Mer läsning i ämnet finns här.

På Gotland smider man planer för hur nazisterna inte ska få ta det utrymme de gjorde 2014 under Almedalsveckan.

Den här debattartikeln om Sápmi och massinvandringen av svenskar som vägrar assimilera sig i den samiska kulturen har väckt en del uppmärksamhet i veckan. Jag utgår ifrån att den är galet ironisk, och därmed bra.

I en opinionsundersökning som presenterades på onsdagen fick SD rekordhöga 19 procent av väljarsympatierna.

Samtidigt avslöjar Jan Sjunnesson, chefredaktör på SD-organet Samtiden, att det i praktiken är Erik Almqvist som chefat över tidningen, och även skrivit en rad texter under pseudonym. Så var det med den nolltoleransen. Almqvist tvingades ju bort från partiet efter den kända järnrörsskandalen.

Naomi Abramowicz, Liberala Nyhetsbyrån, skriver apropå debatten om skolavslutningars vara eller icke vara i kyrkan att svenska traditioner kan bidra till integration snarare än motsatsen. Lite hetsigare har det varit i Dala-Demokraten där den här ledaren av Lennart Götesson orsakat en del mothugg. Maria Ludvigsson skriver i SvD, Erik Helmersson skriver i DN att kyrkobesök inte är avrättning. Göran Greider svarar med att anklaga de konservativa tidningarna för att angripa DD.

Katarina Taikons fina böcker om sin uppväxt, Katitzi och Katitzi och Swing, har kommit ut i nyutgåvor. Martina Montelius skriver om varför dessa böcker är minst lika angelägna i dag som när de kom ut.

Margret Atladottir tycker till om det faktum att vi är så vana vid ungas självhat och dåliga mående att knappt ett ögonbryn lyfts när ny undersökning visar att varannan 11-15-åring ser sig själv som tjock.

Den första demonstrationen av svenska Pegida, mot islamiseringen i Sverige, ägde rum i Malmö på måndagen. Kyrkan i närheten möttes av hot då de meddelade att de tänker låta kyrkklockorna ringa under demonstrationen. Tidigare har Naomi Abramowicz skrivit om Pegida som hon menar är ofarliga om man jämför med SD. Och med tanke på att de var åtta Pegida-demonstranter mot nära 5000 motdemonstranter kan det ligga något i det.

Regeringen har kommit överens med Folkpartiet (!) om att testa betyg från fjärde klass. Susanne Sjöstedt i Tidningen Ångermanland (S) kommenterar. "Att knuffa avgörandet om betyg i fyran många år framför sig tror regeringen betyder att man lyckats, men i själva verket normaliserar regeringen bara betyg från sexan. Nu ligger det fast, som satt i sten. Det enda lilla halmstrå ledarsidan greppar är att betygsfixerade Björklund inte kommer att vara kvar på Folkpartiets ledarpost så länge och att det hundra skolor starka betygsförsöket därför rinner ut i sanden."

Susanne Nyström på Liberala Nyhetsbyrån hoppas att överenskommelsen ska döda betygsdebatten ett tag framöver så att fokus hamnar på att förbättra skolan. Anders Lindberg bjuder på en lista över saker som tidigare införts "på försök".

Blanche Jarn på Norrköpings Tidningar föreslår ett betygssystem med frivilliga betyg från fjärde klass, med obligatoriska från sjätte.

Daniel Swedin föreslår i Aftonbladet att regeringen ska ta mer ansvar för socialtjänsten. Sakine Madon lyfter i Norran frågan om momsen för second hand.

Den historiska minusräntan får tummen upp från både vänster och höger. Men Villy Bergström, före detta riksbankschef, är lite orolig.

Premiären av filmen baserad på bästsäljaren Fifty Shades of Grey hade premiär, och den slaktas av kritikerna. Förutom kritikerslakten har den också utlöst debatt om BDSM och vad det egentligen är, utifrån hur det skildras i filmen. Det är problematiskt om BDSM förväxlas med tvång. Sonja Schwarzenberger är mycket läsvärd. "Så är det tantsnusket flickor och kvinnor läser som bör granskas, eller är det vad som får män i olika åldrar att utsätta oss för våld? Jag är rätt säker på att de inte hämtar sin inspiration från erotiska noveller. Jag skulle satsa mina pengar på att det i grunden handlar om ekonomisk makt. Så länge vi delar upp världen i en ekonomisk över- och underordning kommer vi på strukturell nivå att betala priset av att kvinnor ses som andra sortens medborgare, mötta med dåligt sex och våld. De här omständigheterna skapas inte av sexfantasier, de skapas av våra villkor som verkliga människor.

Vårt samhälle får det tantsnusk det förtjänar."

Samtidigt i Härnösand är det någon jeppe som känner sig exkluderad från domkyrkan på grund av den fantastiska regnbågsmattan där.

Marcus Birro tar bladet från munnen efter lunchen med SD-topparna som ledde till att han ännu en gång fick sparken från ett uppdrag. Birro vet vad det innebär att hamna mitt i ett Twitter-drev. Kanske är han ett dåligt exempel, men han är inte det enda. Och fenomenet är inget unikt för Sverige. Det här är intressant om hur en enda korkad tweet kan göra stor skillnad för den enskilde.

I Jämtland rasar en debatt kring Ragunda kommun, kommunen som skulle vara en av de rikaste i Sverige men tvärtom hör till de fattigare. Den här texten är väldigt intressant oavsett vilken sida man ställer sig på.

Och i Hälsingland drabbar de båda politiska redaktörerna Lilian Sjölund och Patrik Oksanen samman i frågan om landskapet ska slås ihop till en storkommun eller fortsätta bestå av flera mindre kommuner.

Kanske har Hänt Extra aldrig varit ett under av källkritiskt granskning, men detta är ändå både häpnadsväckande och lite tragiskt på samma gång.

Mer läsning

Annons