Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem behöver Kristdemokraterna?

/
  • Det går inte bra nu, varken för KD eller FP. Allianspartier som står långt ifrån varandra ideologiskt.

Kristdemokraterna gjorde i september sitt sämsta val sedan 1994. Och den partisympatiundersökning (PSU) som Statistiska centralbyrån (SCB) presenterade på måndagen visade att partiet tappat, från 4,57 procent i senaste riksdagsvalet till 3,7 procent i mätningen (felmarginal +-0,3 %).

Annons

Nu ska det sägas att KD legat risigt till i flera år. I de flesta väljarundersökningar som presenterades under förra mandatperioden hamnade KD under riksdagsspärren, men en uppryckning inför valet, sannolikt i kombination med taktikröster, höll kvar partiet i riksdagen.

För alliansanhängare är det givetvis av största vikt att partiet håller sig kvar i riksdagen, då alliansregeringen aldrig hade blivit verklighet utan KD. Samtidigt är partiet ur ett liberalt perspektiv kanske snarare en bromskloss. Det är ingen kvalificerad gissning att det är svårt för många liberaler att ha ett alltför tätt och långvarigt samarbete med ett parti som KD. Inte minst finns anledning för en och annan folkpartist att fundera på hur mycket KD haft att säga till om när det gällt att sätta käppar i hjulet för de jämställdhetsreformer som FP velat genomföra. Det finns också anledning att tro att en och annan feministisk folkpartist grämt sig över införandet av vårdnadsbidraget, och nu lever i vånda inför att på onsdag rösta för att bevara detsamma. Samt att Folkpartiets försvagade väljarstöd delvis beror på att partiet tappat lite av sin egen identitet i allianssamarbetet.

I mer än en fråga är Kristdemokraterna själva antitesen till liberalism, och blockpolitiken skapar osynliga men inte sällan ologiska murar mellan andra möjliga och i många fall mer logiska samarbeten.

Miljöpartiet har av många, både konservativa och liberaler, pekats ut som ett extremt parti som man bör hålla sig så långt ifrån som möjligt. Ändå är MP i många sakfrågor betydligt liberalare än KD någonsin kommer att bli.

Inte minst är problemet med KD dess inställning till familjen som helhet, och den förlegade hållning i HBTQ-frågor och abortfrågan, som visserligen moderniserats upp i partiprogrammet men som lever kvar hos många KD-politiker. Ett uppmuntrande av kärnfamiljens auktoritet och bevarande är knappast vad som behövs om Sverige ska fortsätta ligga i framkant när det gäller jämställdhet och liberalism. I dessa frågor står KD inte sällan närmare SD än de står både Centerpartiet och Folkpartiet, varför det också finns en risk att potentiella väljare till dessa partier väljer ett vänsteralternativ framför ett FP som ändå visat sig maktlöst i sina försök att driva en feministisk agenda. För många kanske det helt enkelt inte är värt priset för en borgerlig regering, om den ska sitta med gamla kristdemokratiska värderingar i knäet.

Blockpolitiken enligt den vänster-högerskala som ännu sätter agendan i Sverige börjar snart vara ett större bekymmer än en tillgång för de mindre partierna. Inte minst så länge den bygger på att liberalerna självklart ska hålla sig till höger, även då det innebär samarbete med ett parti vars politiker obstruerar i abortfrågan, så som Alf Svensson gjorde i EU-parlamentet. KD var också det parti som var sist med att gå med på att avskaffa tvångssteriliseringen av personer som genomför juridiskt könsbyte. Ränderna tycks aldrig riktigt gå ur.

Samtidigt finns risken att ett ytterligare försvagat KD kommer att gynna i första hand SD, som redan tagit många väljare från partiet. Och liksom feministiska liberaler väljer ett vänsteralternativ för att jämställdhetsfrågorna inte får tillräckligt stort utrymme i alliansen, finns det nog många konservativa KD-väljare som ser de liberala inslagen i alliansen som det stora problemet.

Mer läsning

Annons