Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem berättar när ingen längre minns?

/
  • En judisk pojke ber en bön vid dödslägret Auschwitz-Birkenau, till minne av förintelsens offer, 2009. (AP Photo/Alik Keplicz)
  • Fångtransport till Auschwitz.

Skolklasser har rest till Auschwitz, generation efter generation.

Annons

Kippavandringar genomförs med samma regelbundenhet.

Överlevare berättar om och om igen, om det som måste berättas.

Och ändå, är det med smärta vi konstaterar att antisemitismen växer i Sverige. Just i detta nu när vi manifesterar att det är 70 år sedan grindarna öppnades till helvetet på jorden och koncentrationslägerfångarna befriades.

SVT:s Uppdrag granskning gav förra veckan en skakande skildring av hur den judiska minoriteten i Malmö utsätts för upprepade hatbrott. Hur det har blivit helt omöjligt att som jude visa sin religiösa tillhörighet med attribut som kippa eller davidsstjärna. Om man inte vill riskera att överösas med glåpord som "judejävel", få en flaska i huvudet eller ägg kastade emot sig på öppen gata.

Det offentliga rummet har blivit farligt. Internationella Wiesenthalcentret varnar judar för att resa till södra Sverige. Judiska lärare trakasseras tills de säger upp sig. Värst utsatt är naturligtvis rabbinen, eftersom det inte går att ta miste på hans religiösa kall.

Fler och fler frågar sig om de över huvud taget kan bo kvar i Sverige. Dröj vid tanken: Svenskar som inte vågar bo kvar i Sverige. Det är uttryck för en oerhörd förtvivlan som borde få varje ansvarig att ligga sömnlös.

Är reaktionen överdriven? Knappast. Malmöpolisens hatbrottsgrupp summerar till 137 anmälningar bara i Skåne. Med noll uppklarningsprocent. Noll!

Fundera på vad det ger för signaler. Till brottsoffren. Och till förövarna. Och till övriga samhället som har att hantera en både politisk och rättslig flathet där konflikter mellan folkgrupper får grassera, där okunskap står oemotsagd och där det kollektiva skuldbeläggandet blivit legio.

Nynazister och olika rasistgrupperingar har alltid sett judar som måltavla för sitt hat. Men i Malmö verkar den judiska befolkningen få klä skott för varje politisk och militär aggression som kommer från Israel. Muslimska pojkar tar sig rätten att skuldbelägga svenska judar för Palestina-konflikten.

Det värsta i reportaget är inte okunniga och vilseledda ungdomar. Det värsta är acceptansen. Och det partipolitiska käbblet som utbryter efter inslaget.

För så länge enskilda partier hävdar att "de gör jättemycket" medan andra försöker rangordna religiösa gruppers utsatthet, växer motsättningarna. Eller när enskilda politiker, som Ilmar Reepalu (S), tidigare kommunalråd i Malmö, tyckte att judar borde ta sin del av ansvaret.

Överlevaren Emerich Roth är född 1924. I decennier har han berättat om det som må berättas. Vilken är den politiska planen för att möta dem som inte lyssnat. Vilken plan finns för dem som blir kvar när han inte längre utgör ett levande bevis?

Tidigare har jag uppmärksammat en universitetsuppsats som visar att undervisningen om judendomen i Sveriges skolor minskar. Och att kapitlen i läroböckerna blir kortare och knappare.

För självklart är det där de självklara humanistiska värdena måste trummas in. Om religionsfrihet, om åsiktsfrihet, respekt för människan, men också ren kunskapsundervisning. För i takt med att de humanistiska ämnena degraderats i skolan, har motsättningarna i samhället ökat.

"Det är endast med lärdom om det förgångna, som vi kan möta framtiden med öppna ögon. En historielös generation är chanslös att förhindra att historien upprepar sig." Så säger Emerich Roth.

Handsken är kastad.

Läs också: http://www.svt.se/ug/vi-fick-sms-om-att-vi-skulle-komma-och-kasta-agg

http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/judarnas-historia-forminskas

Mer läsning

Annons