Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi har inte råd att inte satsa på infrastruktur

/
  • Året är 1902 och rallare jobbar med järnvägsbyggen. Även år 2015 vore det önskvärt med mängder av järnvägsbyggare runt om i Sverige.

I få frågor råder det sådan samsyn som när vi talar om infrastrukturskulden i Sverige.

Annons

Regeringen, oppositionen, näringslivet och arbetstagarorganisationerna är nästan rörande överens om att det krävs akuta och omfattande satsningar på infrastruktur. Infrastruktur är ett vitt begrepp som omfattar allt ifrån bredband och järnväg, till vatten- och avloppssystem och fungerande postgång. Inom flera av dessa områden har Sverige halkat efter och därmed har det byggts upp en infrastrukturskuld, som kommer att kräva stora investeringar för att komma ikapp.

I mitten av 60-talet uppgick investeringarna i infrastruktur till nästan fyra procent av BNP. I dag rör det sig om 1,5 procent av BNP. Under samma tid har vi haft hög tillväxt och en ansenlig befolkningsökning, varför belastningen på befintlig infrastruktur sändigt ökat samtidigt som underhåll och utbyggnad halkat efter.

I siffror går det att säga att infrastrukturskulden uppgår till 300 miljarder. Det betyder att vi för att komma ikapp behöver investera så att det samlade värdet av infrastrukturen blir 300 miljarder mer än det är i dag. Detta är det nästan ingen som ifrågasätter.

Ändå händer väldigt lite. Visst genomförs satsningar på järnväg och vägar, visst restaureras VA-system och bredbandstillgången blir ständigt bättre. Men inte i tillräckligt hög takt för att motsvara de krav som finns för att Sverige fortsatt ska ha en välfungerande infrastruktur.

Vare sig Alliansens "Sverigebygget" eller regeringens uttalade satsning på infrastruktur når upp till de behov som finns. Orsakerna är flera, men i huvudsak är det två som brukar pekas ut. Det första är bristen på pengar i statens lador. Pengar som ska prioriteras och räcka till mycket annat. Samtidigt har vi som ledarsidan konstaterade i går, tidernas bästa läge att låna till långsiktiga investeringar, då räntan är rekordlåg.

Den andra, något mindre konkreta förklaringen, är att infrastruktursatsningar inte vinner några val. Det är betydligt mer tacksamt att gå till val på snabba reformer och åtgärder vars resultat blir tydliga under en mandatperiod. Kortsiktigt tänk har blivit mer regel än undantag både för partier och väljare, och därför blir det svårt att argumentera för järnvägsbyggen vars projekteringstid är betydligt längre än en mandatperiod. Här ligger också i sakens natur att det krävs breda överenskommelser så att ett påbörjat projekt inte läggs i malpåse vid ett eventuellt maktskifte.

Järnvägen utnyttjas redan i dag på gränsen till sin kapacitet. Bostadsbristen börjar bli påtaglig även utanför storstäderna. Utrymmet för tillväxt och befolkningsökning är mycket trångt. Samtidigt måste vi sänka koldioxidutsläpp och ställa om transporter till mer miljövänliga alternativ, något som brådskar om vi ska nå klimatmålen.

Restiderna ökar på våra järnvägar på grund av överbelastning och eftersläpat underhåll. Frågan om järnvägens underhåll och utbyggnad får inte skjutas på framtiden.

Infrastruktur kostar. Summorna som räknas i miljarder blir lätt abstrakta i jämförelse med de miljonslantar som satsas på till exempel skolan. På kort sikt kommer det att kräva en hel del av statens finanser att komma ikapp. På lång sikt däremot är frågan om vi har råd att inte satsa?

Mer läsning

Annons