Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lina Norberg Juuso (S): En räddning för ett författarskap att Nobelpriset inte delas ut i år

Annons

Äntligen. Ett vettigt beslut. Så kände jag när Svenska Akademien meddelade att det inte kommer att delas ut något Nobelpriset i litteratur i år. Och då är jag en litteraturvurmare. Ja, en Nobelprisvurmare. Litteraturpriset är ett sätt att lyfta fram ett unikt författarskap och presentera det för allmänheten. Det är av hänsyn till litteraturen jag ansett att Svenska Akademien inte kunde fullfölja uppdraget i år (jag har även ifrågasatt om Svenska Akademien ska ha uppdraget överhuvudtaget). Att priset inte delas ut 2018 är en ren välgärning till den författaren som skulle riskerat att ha fått priset! På den nivån är nämligen förtroendekrisen.

Trist att det inte blir något pris? Ja.

Nödvändigt? Ja. 

För den stackars författaren, ja stackars författaren, som skulle fått priset om akademien nu inte varit kloka nog att avstå, skulle jagas av pressen. Hela tiden få frågan om hen ansåg att juryn varit kompetent nog att utse en värdig vinnare. Hela hens författarskap skulle nagelskådas i jakten på att finna luckor, ja, luckor som sedan skulle användas i retoriken att den skaran som är kvar av Svenska Akademien är odugliga och inkompetenta. Författaren skulle bli tvingad att bära akademiens haveri och hens litterära glimrande gärning skulle inte lysa upp. 

Medan jag skriver detta ligger en roman på mitt köksbord. ”Århundradets kärlekskrig” av Ebba Witt-Brattström. Romanen kom ut efter Witt-Brattströms skilsmässa. Det är en hon och en han i romanen. De är på väg att upplösas från sin tvåsamhet och tja, allt annat än vackert är det. Han i romanen får luft av ett DNA som pumpar kvinnoförakt. Hon är en feminist i offentligheten. I hemmet pågår könskriget. 

Nu vet ju alla vem Ebba Witt-Brattström var gift med. Akademiledamoten Horace Engdahl. När Witt-Brattström kommenterade skilsmässan sa hon ”Äntligen”.  Jag skrattar åt det än idag. Horace Engdahl skrev efter deras separation romanen ”Den sista grisen”. Den kommer jag inte läsa. Kommer nämligen inte kunna göra en juste läsning efter att Engdahl skrev den där kulturtexten i Expressen där han totalsågade Sara Danius. Den sämsta sekreteraren i akademiens historia kallade han henne för. Efteråt talade Engdahl ut i P1 och vädjade till de avhoppade ledamöterna att komma tillbaka. Hahahaha, har han inte lärt sig att vissa saker inte går att göra ogjort. Som skrivna ord. De är skrivna och präntade och kvar. 

Det jag däremot ska läsa är förordet av Sara Stridsberg till ”Scum-manifestet” av Valerie Solanas. Sara Stridsberg som också lämnat akademin och var team Sara Danius. Hon skriver i förordet att efter en läsning av Scum-manifestet så förändras en som person: ”Du blir allt det som Big Daddy (patriarkatet) sagt att du inte får vara, allt det du kämpat så hårt för att inte förfalla till.” Sara Stridsberg låter inte Big Daddy diktera villkoren och därför har hon nu lämnat de sorgligas gäng.  Äntligen. 

Lina Norberg Juuso

Lina.norberg.juuso@mittmedia.se

 

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons