Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet är konst(igt)

Annons

Reser med bil genom Sverige. De öppna landskapen. Betande kor. Det känns som att mjölkdjuren alltid är svartvita och heter Rosa. Vackra trähus med trädgårdar där en liten färgglad plastgunga är upphängd i ett gammalt äppelträds grova gren.

Sommarsverige är så vackert att skönheten nästan blir en konstant verklighet. Ett faktum. Det sanna. Att det är så här det är. Man vill ljuga för sig själv och tro. I vart fall för en stund, livet behöver ljuset för att levas. Tillfälligt självbedrägeri kan vara berusande, som en förälskelse.

Vi går på bakluckeloppis i Karlstad. Den karaktäristiska dialekten är en stilla ljudfond. Försöker fånga in den värmländska ljudmelodin i munnen och härma, men det görs sig inte.

Låter mest buskis.

Det köpslås och handlas. Mest kommers tycks det vara kring barnkläder och barnleksaker. Ett dockskåp med möbler kan man få för hundra kronor. Det får betraktas som ett riktigt fynd.  Det känns som att befinna sig mitt i en pittoresk dokumentär om Värmland, där ett varmt ljusgult filter omhuldar alltihopa. Eller som att vara fångad i en Lars Lerin-tavla.

Milt, vackert akvarelliv med disigt förlåtande ljus.

Efter bakluckeloppisen går vi till det före detta danspalatset Sandgrund, som sedan några år tillbaka är en konsthall för Lars Lerins verk. Då väckte kommunens satsning kritik. I dag är det långa köer fram till kassan. Sandgrund är en turistkaramell.  

Men först, innan konsthallen, köper vi en burk nyslungad honung från en lokal producent på loppisen. Den söta, rinniga honungen utan kristaller brer jag sedan på nybakt bröd under kvällen och toppar med lagrad prästost. Det smakar som att inget ont finns i världen, som att balansen mellan sött och salt är i harmoni. Men där emellan, mellan loppis och god smörgås, var det alltså konsthallen i Karlstad.

Länge står jag och tittar på bildserien av Lars Lerin som föreställer en session mellan en konstnär och hans konstmodell. Det är två män och kropparna är så varsamt målande, varje penseldrag tar fram det vackra i de manliga kropparna. Musklerna. De breda axlarna. Det är en varm utanförblick på de två männen som tycks vara i en bubbla i sitt gemensamma projekt. Det är subtila homoerotiska toner fångade på duk i dova, mjuka färger. I dessa konstverk, fångade av Lars Lerin, är världen god och kärleken närvarande.

Sommarens gästutställare är skådespelaren Mikael Persbrandts verk. Här är det konstnärliga uttrycket helt annorlunda. Det är de stora gesternas målningar. Det är de kraftiga bestämda färgerna.

Om Lars Lerin är känslan av sommaren, är Mikael Persbrandt den fasansfulla höststormen som ruskar om och påminner om att allt egentligen är en lögn. Och medan några kan värma sig i inomhus medan stormen rycker upp träden har vissa ingen dörr att gå in igenom. 

Lina Norberg Juuso

lina.norbergjuuso@mittmedia.se

Läs mer av Lina Norberg Juuso:

Vågar vi hångla i stället för att klippa gräset?

Det är nu modet och kärleken behövs

Hedra minnet av Jo Cox och bekämpa det som dödade henne

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons