Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med låg lön är du fortfarande utanför

/

Annons

Det fanns en tid när jag kunde ha respekt för Svenskt Näringsliv. Klassamarbetet hade det goda med sig att löntagarna fick en större andel av de värden som skapades i en ekonomi som fortfarande var effektiv. Jag förstod i och för sig rätt tidigt att förutsättningen för denna respekt var att arbetarrörelsen, och då inte minst fackföreningsrörelsen var stark. Jag såg det genom att jag som sosseredaktör behandlades olika beroende på om sossarna regerade eller inte. Arbetarrörelsens styrka tvingade fram en respekt för denna även från arbetsgivarsidan.

Nu är sossarna i och för sig tillbaka i regeringen, men på ett svagt mandat på grund av att det nyfascistiska partiet Sverigedemokraterna gått fram i opinionen. Nu drar sig arbetsgivarorganisationerna inte ens för att träffa nyfascisterna öga mot öga, som vore det vilket parti som helst. Det är en farlig syn.

Syftet med dessa träffar har säkerligen bland annat varit att plädera för nyliberalernas senaste projekt, en satsning på att skapa en låglönesektor. När LO:s Karl-Petter Thorwaldsson i förra söndagens Agenda i SVT debatterade saken med SN:s Carola Lemne illustrerades problemet med en ung kvinna som behövde två jobb för att försörja sig. Den kloke Thorwaldsson säger att Sveriges framtid inte ligger i enklare jobb utan i högproduktiva och kunskapsbaserade jobb. Samtidigt säger han sig förstås inte ha något emot enklare jobb. Han är däremot strängt emot låga löner.

Man ska självklart kunna försörja sig på sitt jobb!

Sänk då skatten säger SN:s Lemne, som om skatterna inte går till något nyttigt. Hennes slutsats är att det är bättre med låg lön än inget jobb alls. Är det överhuvudtaget sant? Ja, om det handlar om människor som är nyanlända i Sverige, så är det rimligen ett självändamål att man har ett jobb att gå till. Det är så man lär sig språket och kommer in i det svenska samhället. Här är subventioner från samhället rimliga, att tänka sig på samma sätt som långtidsarbetslösa måste få samhällets stöd för att komma igen. Men i övrigt?

Lägre ingångslöner ger fler jobb, säger de borgerliga och SN. Men arbetsgivare anställer folk när de behöver dem, inte för att det blir billigare att anställa. På marginalen kan företag med en svag position anställa om lönerna är låga. Är det företag av den typens vi ska understödja? Ska vi skapa marknader som gör att vi kan köpa tjänster därför att de anställda får löner som gör att de måste ha två jobb?

Om folk får mindre pengar som kollektiv, så minskar dessutom efterfrågan i samhället och det blir svårare för företagen att sälja sina varor. Socialdemokraten Ann-Marie Lindgren analyserar saken i Aktuellt i politiken (33/2015). Hon pekar på hur de borgerligas skattesänkningar och subventioner av utvalda branscher ledde till en BNP-ökning per person på blott 0,3 procent per år under Reinfeldts tid. Så går det när man gynnar lågproduktiva branscher.

Men arbetslöshet skapar en segregation som minskar om man får jobb, säger de borgerliga. Men den lågavlönade är lika segregerad. Den som har jobb och behöver socialbidrag är därtill en kostnad för våra kommuner. Thorwaldsson har en poäng när han säger att vi ska säga ja, även till enkla jobb, men nej till låga löner. För att lyckas måste arbetarrörelsen stärkas och nyfascisterna i SD trängas tillbaka. Då kan de borgerligas väg avvisas.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons