Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mikael Persbrandt gör något viktigt

Annons

Det är svårt att inte ha en relation till Mikael Persbrandt. Är det inte via teaterscenen, via filmer, så är det via löpsedlarna. De har varit många genom åren. Ofta i mindre smickrande sammanhang, det ska vi verkligen inte hymla med. Han är geniet, skådespelaren missbrukaren, strulgubben, snyggingen med kraftigt dysfunktionella sidor och så vidare och så vidare. Dit han går, dit går journalisterna. Han drar publik oavsett om han jobbar eller inte.

Nu har han valt en ny scen, podden. Och jag tar av mig hatten och bockar och tackar. För hans podd I am Mikael Persbrandt har potential att faktiskt på riktigt spela stor roll i vår syn på våra medmänniskor. Spela roll för hur vi dömer oss själva när vi traskar i vårt eget psykiska mörker. 

Mikael Persbrandt ska utredas för bipolaritet, även kallat för manodepressivitet. Det är en sjukdom som gör att personen kan pendla mellan mani och depression. I de maniska perioderna kan människan vara hög på livet och agera på ett sätt som faktiskt skadar både en själv och ens familj. Baksidan är livsledan, kanske oförmågan att faktiskt ha en fungerade vardag. Det påverkar en människa, det påverkar människans familj, det påverkar samhället. Däremellan i de bipoläras land finns perioder av friskhet, men konsekvenserna av sjukdomen är ofta kvar. Kanske i form av havererade relationer, brända jobbroar och skuldberg.

Han gör den här utredningen i offentligheten, Persbrandt. På skämt - eller allvar ? - säger Persbrandt att han ska få reda på om han är knäpp eller inte. Och sedan säger han detta viktiga, att det fortfarande idag är mer accepterat att ha diarré fysiskt än att ha mental diarré. 

Där trycker han på en viktig punkt, att det är mer accepterat att ha ett brutet ben, än en bruten själ. Det är mer OK att ha en strulig mage, än en strulig hjärna. Det är mer socialt accepterat att medicinera för kasst hjärta än för depression. Det här skapar en stumhet kring psykisk sjukdom som är allvarlig. Det finns fortfarande fördomar om att psykiska sjukdomar är någon form av ett val medan andra sjukdomar är något som drabbar en. Men vem väljer på allvar ohälsan? Den frågan måste vi ställa oss. Vem vill vara sjuk, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt? Vore det så enkelt som att psykisk ohälsa är något som människor kan fixa själv genom till exempelvis positivt tänkande så skulle ju inte en enda vara sjuk. Ändå kommer larmrapporter om att den psykiska ohälsan ökar.

Det är på alla sätt skadligt för oss människor att vi gör skillnad på sjukdom och sjukdom. Att inte tala om psykisk sjukdom på allvar, att inte ta det på allvar är att öka lidandet för de som drabbas. Vi ska veta att psykisk sjukdom kan leda till döden. Precis så är det. 

Att nu Persbrandt gör ett försök att lyfta fram de här osynliga sjukdomarna är viktigt.

Han visar upp en mänsklighet, han talar om själen och om hjärnan, att de inte alltid fungerar som man vill, som man önskar, som samhället kräver. Det finns hjälp att få, den hjälpen söker Mikael Persbrandt.

Twitter: @LinaNJuuso

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons