Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nationalistiska vågspel är alltid riskfyllda

/

Annons

I Katalonien har många ett annat språk än spanska som modersmål. Och fler blir de. Efter fascisten Francisco Francos död återupprättades det katalanska samhället och många har lärt sig det språk som var undertryckt under Franco. Jag har inget att invända mot det. Som en nationell minoritet i Spanien ska man självklart ha sina nationella rättigheter tillgodosedda. Jag har svårare att förstå nationalister som inte tar hänsyn till vad man riskerar genom att driva igenom nationell söndring.

I söndags fick de partier som vill göra Katalonien till en egen nation en knapp majoritet i regionalvalet. Den var så knapp att de inte ens fick en majoritet av väljarna, trots att valet öppet gällde Kataloniens framtid. Det beror på tydligen på att valkretsarna på landsbygden, där nationalismen är starkare, är lite överrepresenterade i förhållande till storstaden Barcelona, där man inte minst i arbetarförorterna är betydligt mer skeptiska till den katalanska nationalismen än i landsorten. Detta av den enkla anledningen att många där har sitt ursprung i andra delar av Spanien, som Andalusien.

Nationalismen blir därmed splittrande. Jag hoppas därför verkligen att man i en allvarlig fråga som rör nationen, inte driver igenom detta med en minoritet av folket bakom sig. I och för sig anser jag att en folkomröstning kan vara berättigad, och självklart är det en närmast orimlig tanke att centralregeringen i Madrid skulle slå till med militära insatser. Storbritannien visar en anständig väg genom att i höstas låta skottarna rösta om sin självständighet.

"Madrid kan inte, som Franco, skicka stridsvagnar till Barcelona", skriver DN:s Nathan Shachar (DN Kultur söndag). Jag vill gärna tro honom. Fast det gjorde jag även för 15 år sen, då den andra Intifadan inleddes i Palestina sen då den israeliske högermannen Ariel Sharon provocerade genom att besöka al-Aqsa moskén. Shachars tes då var att det var för irrationellt att avsluta Osloprocessens väg mot fred. Vi hade båda en övertro på att logik skulle prägla agerandet från båda sidor.

Det var tyvärr fel. Nationalismen är vår tids värsta farsot. Logiken har en tendens att försvinna när nationella känslor blandar sig in.

Den som inte tror mig bör fundera över hur det gick i Jugoslavien. I Katalonien är man less på att skicka skattepengar till Andalusien. I det relativt rika Slovenien ville man inte skicka pengar till det fattiga Kosovo. Där svarade regimen i Belgrad med våld. Det var irrationellt och felaktigt. Men jag har mycket liten förståelse för nationalister som inte begriper vad de riskerar genom sin nationalism. Den ukrainska nationalismen har spelat samma destruktiva roll där. Ryssarna i östra Ukraina har inte handlat vettigare. Kompromisser måste till för att fred ska bli möjlig.

Så vad kan vi vänta oss i Spanien? Nationalisterna har uppförsbacke så till vida att de trots högt valdeltagande inte lyckades få en majoritet av väljarna med sig. Möjligen kan de driva igenom en folkomröstning i frågan. Rimligen har Shachar rätt i att Madrid inte kan svara med våld. Men lika säkert är att ett självständigt Katalonien har en väldig uppförsbacke.

Dels står de utanför EU, dels riskerar de att få lämna euron, och dels kommer det att finnas stora motsättningar i landet även om man lyckas få en knapp majoritet för självständighet. Att Barcelona riskerar att få lämna La Liga med följd att de fantastiska matcherna mot Real Madrid försvinner, är nog det minsta problemet. Även om det kan bli det som avgör en folkomröstning.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons