Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nej fredsskadad kan man faktiskt inte bli

/

Annons

Jag tillhör dem som menar att läget i vårt närområde - läs Rysslands oberäknelighet och många tecken på ett nytt kallt krig - är sådant att vi måste rusta upp vårt försvar. Inte minst gäller det försvaret av Gotland, för ett oförsvarat Gotland riskerar att bli ett brohuvud för antingen Ryssland eller Nato i ett krigsläge, enligt principen alla länder har en armé, antingen sin egen eller någon annans. Sannolikt är det bästa bidrag vi kan ge till freden i vår del av världen att Sverige har ett försvar trovärdigt nog för att kunna värna vårt territorium under fortsatt alliansfrihet. Alternativet Natomedlemskap riskerar däremot att öka krigsrisken i närområdet.

Jag gissar att jag därmed är på en linje som inte i alla delar är så långt ifrån den tidigare hemligt bloggande örlogskaptenen Niklas Wiklund, som nu är kolumnist i SvD. Fast det finns stora skillnader. Sålunda väljer Wiklund (20 mars) att kalla Sverige fredsskadat. 200 år av fred skulle därmed vara något negativt. Som om den långa freden skulle göra det omöjligt för oss att förstå behovet av ett försvar. Det är en märklig syn på ett land som efter andra världskriget skaffade sig ett väldigt starkt försvar just för att göra neutralitetspolitiken trovärdig. Det är ju denna neutralitetspolitik som hållit oss utanför alla krig i 200 år.

Den långa freden är sannerligen inte problemet. Självklart ska all kraft läggas på att förhindra krig. All politik bör inriktas på ytterligare 200 år av fred. Det är i dag viktigare än någonsin med tanke på att vapnen är alltmer förfärliga. Därutöver finns ju redan kärnvapnen! Vi behöver ett försvar för att värna freden. Helst ett folkligt förankrat försvar. Därför var det väldigt olyckligt att de borgerliga med mycket knapp majoritet drev igenom avskaffandet av värnplikten. Jag har själv legat rätt lågt i försvarsfrågan i många år. Det har inte känts riktigt meningsfullt att ha en avvikande mening i en fråga där sossarna och de borgerliga varit så överens när territorialförsvaret monterats ner. I och för sig drar jag mig inte för att ha en helt egen linje i andra frågor - som Ukraina. Jag har hela tiden betraktat Rysslands svaghet som tillfällig: Men även Ryssland stärkts de senaste åren är ju Natos militära överlägsenhet ännu enorm.

Nu bör vi ställa oss två uppgifter: att stärka det svenska försvaret – bäst vore om vi slapp offentliga partipolitiska bud och överbud om försvarsanslagen - och på att på alla sätt försöka mildra spänningarna mellan Ryssland och omvärlden. Då är ett svenskt Natomedlemskap kontraproduktivt.

Vi behöver också ett styre som förstår att kompromisser inte alltid leder till ett nytt München -38. Tvärtom är kompromisser en nödvändighet för att fiender ska kunna nå fredliga uppgörelser. Att man som i andra världskriget slogs tills motståndaren var fullständigt besegrad kan aldrig få upphöjas till norm för alla konflikter. Men vi bör hålla i huvudet vad som gav en sån som Hitler chans att ta makten? Det enskilt viktigaste var första världskrigets hårda fredsvillkor.

Nu börjar vi se problemet med fredsvillkoren efter det Kalla krigets slut. Ryssarna visade länge ett väldigt tålamod. Först bröts deras inte minst på individnivå multikulturella imperium upp. Sen förlorade alla sina besparingar i hyperinflationen, sen reades tillgångarna ut till lägstbjudande varpå några blev stormrika och de flesta utfattiga. Det är inte konstigt om många ryssar nu går i nationalismens fälla. Att besvara en allt öppnare kris med att öka spänningarna är det sämsta vi kan göra. Var stolta över de 200 åren av fred.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons