Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politisk strejk på mycket goda grunder

/

Annons

Den nya norska blå-blå regeringen innehåller ju inte bara högern, utan också det skattekverulerande och främlingsfientliga Fremskrittspartiet. Med ett färskt förslag på järnvägens område visar man också sin nationalistiska sida. För om man bara hade bevärdigat sig med att ta en titt över Kölen, så hade man aldrig lagt fram ett snabbspår för splittring och privatisering av järnvägssektorn.

Du vet ju hur vi har det här i Sverige med järnvägen. Ständiga förseningar och fördyringar i takt med minskad effektivitet i splittringens spår. I Norge har man därtill en väldig brådska. Beslutet kommer en månad efter det att förslaget lagts. Och man gör det i öppen strid med facken, som om inget oväntat inträffar, på måndag i stället svarar med något så ovanligt som en politisk strejk under tre timmar.

I Sverige var situationen tyvärr lite annorlunda under 90-talet. Då hade järnvägsfacket Seko tillfälligt visat acceptans för en splittring av järnvägen. Det gjorde det svårt för skeptiska S-riksdagsmän att gå emot tanken. När fackets majoritet väl såg problemet och tydligt sa ifrån var det för sent. Det kan förstås inte ta ifrån Socialdemokraterna ansvaret för den olyckliga uppdelning som signerades Björn Rosengren (S). Vi vet därtill att allt detta applåderades av de borgerliga. Men att ett par decennier efter Sverige gå vidare på en väg som så uppenbart blivit ett misslyckande är uppseendeväckande.

När jag nu läser norska facksajter som lo.no och lokmann.no ser jag en initierad debatt där många av de teman jag själv lyft i den svenska debatten, finns med. På ett plan är problemen gemensamma. Man talar om en stor underhållsskuld, som ju på intet sätt minskar genom delning och privatisering.

Det nya norska förslaget skiljer sig samtidigt från det svenska. Där är tanken att privata monopol ska skapas på olika sträckningar, efter tio-års-upphandlingar. Det hade kunnat vara en modell om man inte också i Norge skilt på trafikföretag och banskötsel.

I järnvägsforskningen finns en förståelse för en uppdelning i olika linjer där bana och trafik hålls samman. Det har inte minst varit vanligt i stora järnvägsländer som USA och Ryssland. Men Sverige är ett litet land. Och Norge är ännu mindre. Dessutom är det där alltså bara persontrafiken det nu handlar om. En samordning där har i och för sig också en fördel. Man behöver då inte som i Sverige låta fem minuter sena snabbtåg stå på sidan för rälsbussar som är i rätt tid. Det blir därmed, till skillnad från i Sverige samma juridiska person.

Men gentemot bansidan blir de juridiska tvisterna kvar, liksom mot godstrafiken. Och risken för att säkerheten till sist ställs mot vinsterna.

Vad saknar jag då i det jag har sett av den norska debatten? Svaret är de extra problem som uppstår vid störningar eller olyckor. Vad som orsakat störningen var i Sverige tidigare inte det primära problemet. Det viktiga var att få igång trafiken igen. I dagens system får jurister jobb medan godskunder och resenärer kan få vänta veckovis. Vi har fått ett system där förseningarna har blivit ett problem som ökat i takt med den ineffektiva och rent improduktiva splittringen av järnvägssektorn.

Järnvägsfacken inom norska LO föreslår nu att man åter sammanför bana och trafik under samma företag. Till ännu mer uppsplittring säger man nej. De norska järnvägsmännen – och kvinnorna - gör rätt som säger ifrån.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons