Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rent till 2000 – Miljöprojekt Sundsvall-Timrå

Annons

Förändring innebär faror enligt pessimisten. Förändring ger nya möjligheter säger optimisten. Båda uppfattningarna är förstås riktiga. Det kan faktiskt, beroende på hur det går, gälla samtidigt också. En annan erfarenhet är att förändring ofta tar tid.

Sålunda upptäckte jag när jag för ett antal år sen skulle skriva ett avsnitt i Dagbladets jubileumsbok, att dåvarande Nya Samhället redan år 1938 kunde avslöja planerna på att bygga en bro över till Alnö. Den bron stod klar 26 år senare - 1964. Tycker Du att det gick långsamt förr? Fundera då en del över hur det går till i modernare tid.

När jag nu utsatts för den stora förändring som det inneburit att Dagbladet lagts ner, så har jag haft anledning att städa lite. På så vis hittade jag slutrapporten från ett statligt projekt som startades i februari 1989, för 26 år sen. Projektet som tillsattes av Miljöminister Birgitta Dahl, (S), hette Rent till 2000, mer känt som Miljöprojekt Sundsvall-Timrå. Ordförande var välkände S-politikern Ivar Nordlander och huvudsekreterare var Peter Gavelin som sedermera blev kommundirektör.

Slutrapporten las fram i december 1990 och rymde mängder av förslag. Ett var den bro över Sundsvallsfjärden som står klar 25 år senare, och som lär stå något sekel till om man bara får bukt med rostande pelare. Det går spontant att hålla med dem som undrar om man inte borde ha provat ny teknik på ett mindre projekt först. Men detta bör rimligen gå att lösa.

Andra idéer var att rensa upp gamla industrisynder. Här finns positiva exempel sen dess i form av både Fagerviks- och Svartviksfabrikerna. Förhoppningsvis står Nyhamn på tur. Men här finns också återstående synder som fiberbankar som än en gång slår mot våra örnar, och de dumpade tunnor med kvicksilver som åter fått uppmärksamhet. Det är i efterhand svårt att förstå hur man då tänkte. Kvicksilverbetningens följder var då redan väl kända. En som ringde mig berättar om hur man på 60-talet dessutom gick på ackord och inte alltid var så noga med att blanda betongen med kvicksilver på det sätt man fått order om. Däremot har vi sen dess fått en industritipp och stora satsningar har gjorts på Blåberget. Likaså vattenreningen har fått ytterligare förbättringar.

Man ville förstås minska störningar och utsläpp från trafiken, här är det väl i första hand de kraftigt förbättrade bilarna som bidragit. Granloholmsleden är också byggd. Men Skolhusallén och Bergsgatan är fortfarande stora problem. Vägen Nolby – Matfors är allt annat än en länk för gods- och miljöfarliga transporter mot inlandet. Motorvägen vid Timrå är inte överbyggd som tanken då var. Som vi vet ligger Sundsvall fortfarande på gränsen vad gäller dagens utsläppskrav. Arbetet måste fortsätta.

Bussar drivs i dag på gas som man hoppades, och dessutom finns det snabbtåg både till Stockholm och Umeå, trots att spåren genom centrum ligger kvar där de ligger. Någon anslutning till flyg- och färjeterminal har vi däremot inte fått. Ja, Finlandsfärjorna har vi tyvärr helt gett upp sen dess. Få hade väl 1990 föreställt sig att tågen till Stockholm senare skulle få längre gångtider igen, så här återstår mycket att göra. I rapporten finns goda argument att hämta för ett dubbelspår söderut. Ett annat faktum är att godsbangården ligger kvar där den låg, liksom godsterminalen. Än saknas de nödvändiga triangelspåren, så det återstår att se när den hamnar i Petersvik. Min slutsats är ändå att denna rapport är ett dokument man kan ha nytta av också så här ett kvarts sekel senare.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons