Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Socialdemokratin får inte fumla bort sina sista folkrörelser

Annons

Socialdemokraterna står mitt i en av sina absolut mest krävande utmaningar – att återerövra arbetarklassen på landsbygden utan att samtidigt förlora nyvänstern i storstäderna. Det är inte en enkel uppgift i globaliseringens och flyktingströmmarnas tidsepok, väljarkåren blir alltmer fragmenterad och ställer skilda ultimatum.

Den politiska återväxten till morgondagens socialdemokrati påverkas av hur partiet agerar mot sina rörelser idag.

De partier som möter väljarpolariseringen med inbundenhet kommer att misslyckas. Förmågan att bjuda in och kanalisera energi från politiska rörelser, även när den har sin rot i starkt missnöje, kommer att bli en nödvändighet om Socialdemokraterna ska lyckas växa igen.

Den skärpta asyllagen som klubbades igenom riksdagen i juni kommer att sätta partiet på prov i det avseendet. Tre av fem sidoorganisationer – SSU, S-studenter och Socialdemokrater för tro och solidaritet – har gått ut hårt i sin kritik mot beslutet. För att inte tala om det stora antal S-väljare som vädrat sitt missnöje i sociala medier.

Om inte partikulturen hålls öppen, så att de som är besvikna får försäkringar om att den interna debatten lever och att det finns kanaler att påverka genom, är risken stor att många tar sitt engagemang någon annanstans.

Dessvärre är sådana socialdemokratiska misslyckanden inte ovanliga. Under 80-talet lyckades partiet inte behålla den anti-kärnkraftsvåg som skulle bli den moderna svenska miljörörelsen. Sedan dess har de gröna strömningarna och arbetarrörelsen inte vävts samman och därmed inte kunnat stärkas tillräckligt av varandra – till bådas förlust.

Även om den feministiska S-rörelsen är fortsatt stark måste Feministiskt initiativs framväxt också ses som ett sorts nederlag för partiet. Unga feminister har inte längre socialdemokratin eller arbetarrörelsen som sin naturliga hemvist, vilket kommer försvaga partiets idékultur och framtida förmåga att leda kampen för ett jämställt samhälle.

Samma sak får nu inte hända med den internationella solidaritetsrörelsen. Den har varit en så vital del av socialdemokratins identitet att det skulle vara en enorm försvagning om den försvann. Partiledningen måste nu våga ge plats åt interna motsättningar om migrationspolitiken och släppa fram kritiska röster. Rörelsen, inte opinionsinstituten, måste på lång sikt forma partiets riktning.

Det är inte bara i Sverige som socialdemokratin förhåller sig fumligt till sina folkrörelser. I Storbritannien valdes i fjol Jeremy Corbyn till ny ledare för Labour efter att ha mobiliserat medlemmar i rekordsiffror. Nu gör partitoppen allt för att avsätta honom i fullskaligt myteri. Svaret från Corbynanhängarna har varit att fortsätta rekrytera medlemmar inför den kommande partiledarstriden. Det rapporteras om att upp mot 100 000 har gått med partiet inom bara några veckor. Som jämförelse har det konservativa partiet cirka 150 000 medlemmar totalt.

Man kan säga mycket om Corbyns ledarskap och politiska hållning, men att han väckt ny energi kan nog ingen bestrida. Tyvärr ser inte Labourledningen längre än personen Corbyn och lyckas inte förvalta den rörelse han representerar.

Det återstår fortfarande att se om Demokraterna och Hillary Clinton lyckas nyttja den vänstervåg som letts av Bernie Sanders i USA. Valet av Wall Street-nära vicepresidentskandidaten Tim Kaine har gjort många besvikna och avslöjandena om att partiledningen motarbetat Sanderskampanjen togs så klart inte emot väl av hans anhängare.

Den politiska återväxten till morgondagens socialdemokrati påverkas av hur den agerar mot sina rörelser i dag. De få som är kvar blir livsnödvändiga att behålla.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons