Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spritfria områden är livbojar för barn till alkoholister – värna föreningslivet

Annons

Först tänkte jag skriva om Aida Hadzialic (S), numera före detta gymnasie- och kunskapsminister.

Under måndagen avslutade hon sitt uppdrag på egen begäran. Hon hade inget val. Jag hade tänkt skriva om det otroligt sorgliga i att Alida Hadzialic tidigt på torsdagskvällen drack två glas vin och sedan senare ändå valde att ta bilen hem. I poliskontrollen blåste hon 0,2 promille.

Så klart kunde hon inte sitta kvar som minister, drevet hade blåst omkull henne och piskat på regeringen. Dessutom är det en trovärdighetsfråga – som folkvald har man ett extra ansvar. Och som minister är ansvaret extra deluxe, eftersom man har en massa makt och är handplockad av en folkvald statsminister att leda landet.

Att då dricka vin och sedan köra bil är otroligt korkat och moraliskt förkastligt. Men det stärker onekligen det faktum att alla är vi människor. Är det något vi kan så är det att fela. Alida Hadzialic kommer dock förmodligen att göra comeback och då kommer hon att vara en erfarenhet rikare. Men nu ska jag inte skriva om det – för det har alla andra gjort.

Jag läste i DN (14/8) att allt färre unga tjejer idrottar. Sedan 2008 tappar idrottsrörelsen medlemmar. Det är särskilt tjejerna som slutar.

Föreningslivet är ovärderligt.

Tyvärr pekar trenden mot att idrott och föreningsidrott i allt högre grad blir något för yngre pojkar i högstatusområden. Tennis och hockey för pojken i Danderydsvillan alltså. Inte fotboll för tjejen som bor i hyreslägenhet i utkanten av Sundsvall.

Jag tänker på Susanna Alakoskis roman "Svinalängorna", som skildrar ett nybyggt bostadsområde under 70-talets Sverige. Där bor invandrare och låginkomsttagare. Där bor flickan Leena med sina finska fattiga alkoholiserade föräldrar, som kämpar för att anpassa sig till det nya landet.  Det är en fruktansvärd skildring utan försköningar av ett barns liv i kaos och misär.

Kylskåpet är tomt, pappan får fylledille, fulla vuxna kissar och bajsar på sig. Intorkade kräkfläckar. Och i det där finns Leena och försöker städa upp. Rädd för att köksknivarna ska bli mordvapen, tänk om pappa dödar mamma eller tvärtom?

Det är fascinerande att hon ändå orkar träna för Ystads simsällskap. Hon simmar i det kommunala badhuset i en upphittad gammal gymnastikdräkt. Hon går till badhuset om och om igen, trots att hon är totalt utmattad. Vari ligger drivkraften?

Kanske handlar det om att Leena råkar vara en talang. Hon blir uttagen till simtävlingar och vinner. Hon får en egen arena att agera på, hon är inte bara föräldrarnas och småbrödernas livräddare.

Men också detta: Badhuset var varmt och skönt. Rent. Fint. Fyllofritt. De simmande människorna nuddar i Leenas dalande livsluft och pumpar in lite energi.

Att flickor från lågstatusområden nu lämnar idrottslivet är allvarligt på flera plan, för det handlar bland annat om flickor som Leena. Vad skulle hon ha gjort utan simpausen i badhuset med Ystads simsällskap?

lina.norbergjuuso@mittmedia.se

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons