Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svälten orsakades av ideologisk övertro

/
  • Svältkatastrofen 1845-50 fanns i minnet hos många irländare under 1900-talets långvariga etniska konflikt. På bilden brittiska soldater i Belfast innan långfredagsavtalet slöts 1998.

Annons

En del av er har säkert hört talas om den fruktansvärda svält som drabbade Irland vid 1800-talets mitt. Landet som då hade 8,5 miljoner invånare har än i dag bara 6, 3 miljoner om även Nordirland räknas in. Emigration och svältdöd – en miljon dog! – förklarar skillnaden. Ändå rymmer den hemska historien sidor som jag aldrig har hört talas om tidigare.

I en nyutkommen bok, Svart Potatis av Pär Lodin (Förlaget Politisk historia) får vi den dramatiska berättelsen på svenska i sin fulla dramatik. Det började sommaren 1845, det råkar vara samma sommar som Karl-Oskar och Kristina lämnar Småland för USA i Vilhelm Mobergs bok Utvandrarna. Men då hade den svenska emigrationen egentligen inte tagit fart.

Irland var ett fattigt land där potatisen var stapelfödan nummer ett. Så när en mystisk potatissjuka som fick potatisen att ruttna drabbade landet, var det fara å färde. Sjukdomen drabbade även andra länder som Sverige upp till Småland. Men Irland blev speciellt hårt drabbat. Det berodde på ideologisk övertro.

Vi har hört om liknande ting förut. Den hungersnöd Stalins politik åsamkade de centrala och östra delarna av dagens Ukraina är väl känd numera. I Nordkorea finns problemet än i dag.

Men på Irland var det liberalismen som spökade. Det vi med ett skällsord kallar nyliberalism är egentligen den klassiska liberalism som tror att den fria "marknaden" klarar alla bekymmer. Det trodde den brittiska regeringen också 1845-50. Det var en tid då irländarna öppet var förtryckta av den brittiska makten, som bäst kan liknas vid en kolonialmakt. I Svart Potatis som inte minst består av utdrag från riksdagsprotokoll ges många exempel på vilken rasistisk inställning som fanns från engelskt håll.

Men det handlade alltså också om en övertro på marknaden. I stället för att staten tog sitt ansvar för att det skulle finnas föda till människorna, så skulle livsmedelshandlarna klara biffen. Om bara priserna sattes efter tillgången, så skulle problemet lösas enligt de dogmatiska styrande liberalerna. Detta även om priserna hamnade på nivåer som de fattiga inte hade en chans att betala. När svälten väl var ett faktum, så fanns det inte någon mat att få tag på internationellt eftersom man i andra europeiska länder sett faran långt tidigare. I stället hade man importerat livsmedel från Irland, som alltså exporterade mat samtidigt som irländare svalt ihjäl. Också de irländska nationalisterna var principiella vänner av frihandeln. Men när människor dog fick de förstås ändra sig. Det gjorde inte regeringen i London. Inte ens när svälten redan dödat tiotusentals drogs nya slutsatser.

Man var förblindade också i sin misstro till de fattiga. Försågs de fattiga med mat så skulle de ofrånkomligen lägga sig på latsidan. Alltså måste man tvinga in folk i fattighus eller arbetskompanier innan någon hjälp kunde komma i fråga. Villkoren skulle vara så usla att de styrande kunde vara säkra på att svälten inte var ett påhitt av latmaskar.

Det sorgliga är ju att denna människosyn lever kvar än i dag. Tänk på regeringen Reinfeldts politik: Sänkt a-kassa och skärpta villkor så att ingen kan utnyttja den på fel sätt. Sätt en gräns för sjukpenningen vid ett visst antal dagar så att ingen kan försörja sig för evigt genom att låtsas vara sjuk.

Svart potatis är en jobbig bok. Inte för att den är svårläst – tvärtom – utan för att den innehåller så sorgliga saker. Men läs den. Både om du gillar Irland och om Du vill veta mer om den klassiska liberalismen.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons