Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ta socialtjänstens larm på största allvar

Annons

Läste ut Susanna Alakoskis bok April i anhörigsverige förra veckan och skrev en krönika. Men det räckte inte. Boken lämnar mig inte ifred utan gnager på mig. 

Sticker ut och joggar för att fylla på med nya tankar. Men Alakoskis bokstäver ger sig inte, de vill vara innanför pannbenet. Boken vill mig mera. 

April i anhörigsverige är en dagbok som handlar om hur det är att växa upp med missbrukande föräldrar, om att vara en anhörig. Det är författarens självutlämnande berättelse. Hon var en av dem som klarade sig och inte ärvde missbruket. Det hon har att säga är extremt viktigt: hon ger en röst åt dem som brukar vara tysta i skammen, eller i oförmågan att kommunicera. 

De handlar om barnen som föddes in i dysfunktionalitet. De som ligger i riskzonen att själva leva livet i dysfunktionalitet som vuxna. De som kanske lever i dysfunktionalitet - precis som sina föräldrar. 

Ökar mina joggingsteg. Upp för backen ska jag utan att stanna.

När jag kommer till en raksträcka och pulsen stabiliseras fortsätter funderingarna på vad missbruk i en familj betyder. 

Tänker: Det är inte som att en barndom bara är och sedan var det bra med det hela. En barndom påverkar en människa. Hela livet. En endaste barndom får man och inte kan barnet styra någonting. Det blir som det blir. Och det är precis så orättvist att en kass barndom gör att livet kan bli så mycket svårare som vuxen. För det fattas något. En grund att sätta fötterna på. Det finns liksom ingen rättvisa här. Var starten av livet svår, ja, då kan fortsättningen också bli svår. Det blir jobbigare att vara människa om man inte vattnades rätt.

Ibland stavas den verkligheten så här - Det sociala arvet. Både missbruk och fattigdom kan ärvas. Det viktigaste valet i livet borde vara valet av föräldrar, men så fungerar det inte. Barn kan inte välja - något. 

Susanna Alakoski skriver att det är samhället som måste stå där när föräldrarna inte gör det. Det kostar skriver hon att inte hjälpa de svagaste (kriminalitet, missbruk, hemlöshet är priset, plus kaos, sorg, uteblivna drömmar med mera).

Kommer hem från joggingturen. Läser Svenska Dagbladet på nätet efter duschen. Det står om ännu en larmrapport om socialsekreterarnas arbetssituation. Stress och slimmad organisation. Det är personalflykt från yrket som ska vara där för barnen när ingen annan är. 

Jag är oroad. Vad kommer detta att betyda om en generation? En socialtjänst som inte fungerar?

En tröst är att regeringen har agerat på alla larmrapporter som kommit om socialtjänstens svåra situation. En samordnare ska besöka 50 kommuner fram till och med april 2017 i ett steg att förbättra kvalitén inom socialtjänsten. Ansvariga ministrar ska få rapporter varje kvartal, kanske det kan resultera i förslag och beslut om förbättringar? Jag hoppas det.

Att detta projekt är på riktigt och får riktiga effekter. För när en yrkeskår som jobbar med de människor som är mest utsatta larmar så måste samhället lyssna. Det får inte bli något ordflum. 

Twitter: @LinaNJuuso

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons