Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till alla curlande idrottsföräldrars försvar

Annons

Jajamensan. Så fort barnen kommer hem från sina träningar så lägger de sina träningskläder i tvättmaskinen. Utan att jag påminner dem eller tjatar. Så klart har de packat sin egen utrustning och fyllt på sina  vattenflaskor inför träningen. Idrottsaktiviteterna har de promenerat ensamma till. Och så går de hem själva också. De kan rengöra sina idrottskor utan vuxenhjälp och…..Vänta….Jag hör en schlagerdänga i mitt huvud…vad heter den…jojust ja….Jag ljuger så bra med Linda Bengtzing. 

För om sanningen ska fram, så är det inte alls på det där viset med barnens träningar. Det är exakt tvärtom. Barnen packar inte sina egen träningsväskor. De har inte koll på sina egna träningstider, vi skjutsar och hämtar dem till alla aktiviteter och så vidare. 

Jag är en curlingidrottsmorsa. Det bekräftas av fotbollstränaren David Lynchs checklista för hur föräldrar ska göra för att inte söndercurla sina ungar (listan innehåller 24 punkter och har cirkulerat runt på sociala medier samt publicerats i DN under veckan). 

Försöker frammana lite skam och skuld när jag läser att sådana som jag - den curlande föräldragenerationen - förstör för våra barn. Ungarna får aldrig känna att något är obekvämt.  Därmed  är barnen inte rustade för livet och en superbortskämd generation kommer få en chock över sakernas tillstånd. Men skulden kommer inte. Faktiskt inte alls.

Istället tänker jag på trettioplussare som suckar över alla de idrotter de missade som barn. Allt de inte fick träna, allt de inte kunde träna. Och det ofta för att vuxna helt enkelt inte brydde sig om att skjutsa till träningar. Föräldrastödet sakandes. Attityden var att barn skulle ta sig själva till träningen eller så fick de vara. För väldigt många fick det faktiskt vara . Ett aktivt längre idrottsliv uteblev.

Det är naturligtvis inte därför vuxna dras med övervikt och rör på sig för lite, men, kanske finns där ett litet samband ändå? Med tanke på det är det obegripligt att vi idag suckar nostalgiskt över den svunna tiden. Den tiden då barnen minsann gick överallt till alla träningar (och så glömmer vi bort alla dem som inte gick).  Som om icke- engagemang i sina ungar är att föredra framför engagemang. Idrotten  på fritiden ger barnen så mycket, bättre hälsa i nutid och förhoppningsvis i framtid, rörelse är bra inlärningen i skolan, de ger fler kompisar och så vidare …

Men idrotten riskeras att konkurreras ut av annat som inte är lika bra för hälsan, som bland annat för mycket datorspel. När den digitala världen lockar barnen kan det vara just föräldraengagemang som får barnet att fortsätta spela fotboll. Att ungen faktiskt har en alldeles egen supporter.

Men hur ska barnen då lära att möta motstånd med alla dessa curlande idrottsföräldrar? Tja, i idrotten är det fullt med förluster hela tiden som barnet måste hantera. Laget förlorar en match, man kanske själv gjorde en urusel passning, eller kanske till och med gjorde självmål. Motstånd att hantera. Under idrottens vingar. Ypperligt. Så, jag curlar vidare.

Därmed inte sagt att David Lynchs lista inte är bra på många sätt. Som det där med att barnen ska lära sig packa sin egen väska. Det ska jag försöka införa. Förbereder mig för tjat av nästan orimliga mått innan nästa körning till barnens träningar.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons