Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vågar Du minnas din barndom?

/

Annons

Om vi blundar och tar bort försvarets röster som skallar inom oss kan nog alla minnas gånger när vi som barn uteslöt någon klasskamrat från leken. Gånger vi retade någon annan på skolgården eller gav verbala käftsmällar till någon jämnårig. Det är mycket smärtsamma minnen att tänka på, naturligtvis. Det är inget man är stolt över.

Att i barndomen ha varit dum mot andra är belagt med ångest och skam som vuxen och något vi sällan pratar om.  Och ändå är det nog ingen, i vart fall väldigt, väldigt få personer, som inte kan minnas sådana händelser från barndomen. Att ha varit den som utsatte andra barn för elakheter.

Var vi då onda barn? Var vi då elaka barn? Det är existentiella frågor om hur det är att vara människa. Men få av oss skulle nog vilja lägga en ondskans etikett på oss själva de gånger vi som barn -  av olika anledningar - inte förmådde att göra det som är rätt och gott.  Det handlade om andra saker än om ondska.

Ibland var vi naturligtvis dumma av ren vilja, av någon anledning finns den förmågan också inom många (alla?) av oss. Ibland var det okunskap. Ibland var det lekens obetänksamhet, ibland var det ett komplicerat maktspel där vi var en av skådespelarna som försökte navigera oss framåt. Ibland var vi bara rädda och ville vara med i kollektivet.

När vi har förlikat oss med insikten om att vi som barn inte alltid agerade som vi som vuxna önskat att vi gjort, så kan också många av oss plocka fram andra, ljusare minnen.

Berättelser som handlar om hur vi fick hjälp att väcka och göda vår empati. Vi kan komma ihåg när vi kom till insikt om hur vi ska agera rätt i vissa situationer. Vi kan komma ihåg tillfällen när vi som barn förstod - och tog till oss - att det inte är OK , eller accepterat, att bete sig illa mot andra. Vi kan minnas tillfällen där vi fick hjälp att göra rätt vägval i frågan om medmänsklighet.

Väldigt ofta handlar det om erfarenheter kring en närvarande vuxen som agerade klokt när de fick vetskap om att dåligheter skett. Det är bokstäver om vuxna som sa stopp, markerade gränser. Vuxna som talade om alla människors lika värde, vuxna som såg alla barn. Det handlar om regler och kärlek. Det handlar om vuxna förebilder och sunda normer kring det mänskliga samspelet.

Det handlar om att själv som barn bli inkluderad och att känna stödet från vuxenvärlden kring att vara tillmötesgående mot andra. Naturligtvis handlar det om samtal kring alla människors likheter och olikheter. Att få ökad förståelse för att alla människor är ett unikum.

Det är sådana minnen - om  kloka vuxna människor från barndomen - jag tror är viktigt att plocka fram och titta på nu när det är vi som är vuxna. Nu när det är vi som har ansvaret att vägleda en ny generation.

Det är inte naivt – eller verklighetsfrånvänt – att tro att vi kan bidra till att skapa ett bättre samhälle genom att försöka vara förebilder för de yngre. Det är istället dumt och egoistiskt att låta bli. Som vuxen ska vi ha mer förnuft än barn och det förpliktigar.

Twitter: @LinaNJuuso

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons