Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför inte se det som förenar i stället?

Annons

"Detta hände under den tid de rika kallade depressionen, det som vi kallar livet." Perspektivet kan verkligen bli olika beroende på vem som tittar. I detta fall, i romanen Hem av Toni Morrisson som går att lyssna på som radioföljetong, handlade det om hur fattiga svarta kvinnor såg på skillnaden över tid vad gäller både klass, kön och hudfärg. Sanningen är väl att dessa kvinnor levde i en ständig ekonomisk depression. Depressionen var en kris som för så många handlade om att de hamnade på den nivå där de allra fattigaste redan befann sig.

Sverige har begåvats med ett parti av nyfascistisk typ som i dagsläget ser ut att ha cirka 15 procent av opinionen bakom sig. Trots det väljer många av de liberala ledarskribenterna att se antirasister till vänster som det stora problemet. Extremfallet kom väl när GP:s numera högerliberala ledarsida skrev att om Åkesson inte ska få vara med i Skavlan så ska vare sig Mikael Wiehe eller Jan Guillou få vara med heller. Det är en löjeväckande jämförelse.

Fast även mer sansade liberaler ser antirasister som ett stort problem. Förvisso tycker också jag att mycket i debatten är överdrivet. Men det borde gå att se till att man i striden mot rasism och främlingsfientlighet inte glömmer att antirasister även vid stora åsiktsskillnader har något väldigt viktigt gemensamt i just kampen mot rasism och rasister.

Recensenten i DN Stefan Helgesson betonar att polariseringen mellan olika former av antirasister borde tonas ner. Han skriver: "Den antirasism som betonar ’ras’ vill ju åstadkomma ett framtida samhälle där ras upphör att ha betydelse, men menar att ras måste uppmärksammas i det samhälle som nu råder. De färgblinda liberalerna menar däremot att själva färgblindhetens princip kan råda bot på den marginella rasism som finns i nuet."

Jag har också svårt att tro på dem som beskriver Sverige som ett i grunden rasistiskt samhälle. Även sett till historien och mindre begåvade förslag som det rasbiologiska institut som skapades för snart hundra år sen, så har vi för det första kommit långt sen dess och för det andra så handlade det om något som togs i bred politisk enighet just därför att det följde dåtidens vetenskapliga nivå.

Här finns också positiva saker att berätta. Helgesson skriver I DN 20 mars om boken Afro-Nordic landscapes. Där pekas kriget ut som en vändpunkt. Och jazzen! 50- och 60-talets Stockholm och Köpenhamn blev internationella jazzmetropoler med många svarta musiker. Hudfärgen gavs en annan och minskad betydelse. Samtidigt är det sant är att Danmark så sent som 1917 överlämnade de Danska Jungfruöarna i Karibien till USA mot en större summa. Danmark hade tjänat pengar på slaveriet även långt efter det att Sverige övergett sin västindiska slavkoloni.

Så vilket Sverige ska vi komma ihåg? Både och. Men mest ändå de goda år då toleransen växte sig stark och varje människa sågs som en människa oavsett ursprung. Ja, vi är till skillnad från Danmark i hög grad - minus 15 procent eller så - kvar i den toleransen. Samtidigt måste vi förstå att det kan se helt annorlunda ut för den som väljs bort från jobb på grund av sin hudfärg eller på grund av sitt efternamn. Om inte de får säga sitt är risken att den tolerans vi har kvar faller till dagens danska nivå. Att se saker från olika perspektiv är aldrig fel. För en del är depressionen själva livet.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons