Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem kan man lita på? Och inte?

/
  • Stefan Löfven (S) sträcker ut en hand över blockgränsen. En pressad Moderatledare Anna Kinberg Batra väljer så här långt konfrontation. Må hon sansa sig.

Annons

Decemberöverenskommelsen hade som enda syfte att förhindra en upplösning av den borgerliga allians som under Moderaternas ledning styrt landet i åtta långa år. Samtidigt fråntog den de borgerliga det inflytande som valresultatet gav dem. Moderaterna tyckte det var ett pris värt att ta. För högern har det viktigaste alltid varit att putta bort sossarna från den mittpunkt i svensk politik som man haft i snart ett sekel. Att vi under denna tid fått se ett välfärdssamhälle växa fram förändrar inte deras mål.

I december var borgerligheten livrädd för det extraval som statsministern utlyst till i mars, som ett svar på att de borgerliga låtit det nyfascistiska partiet SD avgöra vilken budget som ska styra vårt land. Ingen ansvarsfull folkvald kan i ett sådant läge administrera motståndarnas budget. För en borgerlighet där det största partiet var ledarlöst, var läget obehagligt. Även om de borde ha kunnat förutse att SD struntade i futiliteter som riksdagens praxis, de ville ju i nästa läge fälla alla regeringar som inte sprang efter deras pipa, så borde de ha förstått att Löfven inte skulle tveka att utlysa nyval.

Men det gjorde de inte. Därför erbjöd de borgerliga den decemberöverenskommelse man nu överger. Statsminister Stefan Löfven (S) har all anledning att med Hoola Bandoolas ord fråga sig: Vem kan man lita på? Ja, inte på de borgerliga i alla fall. De låter ett 3,5 procents parti som KD fälla avgörandet, för att sen påstå att hela överenskommelsen är bruten. Det förtjänar en hårdare kritik än vad de rödgröna visade upp i SVT:s partiledardebatt. Men man tänker sig väl att folk ogillar politiskt käbbel. Och det viktigaste är ändå vad som nu sker.

Det finns nu två alternativ. Det ena är ett oanständigt alternativ som skulle leda Sverige i fördärvet. Det innebär att borgerligheten ska ta över makten med hjälp av SD, som därmed får den vetorätt över flyktingpolitiken som ingen anständig politiker kan önska sig. Till det kommer det minus på 90 miljarder kronor till kommuner och landsting som SD vill ha! En del Moderater vill gå den vägen.

Det andra är ett anständigt alternativ som paradoxalt nog Socialdemokraten Stefan Löfven haft som huvudalternativ ända sen han tillträdde som partiledare 2012. Det handlar om samarbete över blockgränsen. Det är en traditionell socialdemokratisk hållning under många decennier av regerande i minoritet. Den har blivit ännu mer självklar i takt med nyfascisternas framgångar. När Decemberöverenskommelsen nu är död, kan det paradoxala utfallet blir att Löfven inte bara får som han vill i form av ett blocköverskridande samarbete. Han får också möta en allt oftare splittrad borgerlighet. Därav förmodar jag Moderatledaren Anna Kinberg Batras aggressiva hållning i gårdagens partiledardebatt i riksdagen.

Det är ingen lätt uppgift att enas över blockgränsen. Se bara på hur flyktingkrisen väckt helt verklighetsfrämmande idéer inom borgerligheten om låglönejobb. Snacka om förslag som skulle underblåsa främlingsfientligheten.

KD:s riksting motiverade sitt löftesbrott med att regeringen gått för långt. Sant är snarare att Decemberöverenskommelsen tvingade regeringen att samarbeta med Vänsterpartiet. Sant är dock att Decemberöverenskommelsen var en god sak för de rödgröna, vars budget för samhällets utsatta säkerligen är betydligt bättre än vad som kan åstadkommas i blocköverskridande samarbete. Men ett sådant samarbete är ändå i samklang med valresultatet. Sverige skulle behöva en rödgrön majoritet. Men dit är det långt i dag.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons