Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi behöver både god miljö och industri

/

Annons

I veckan hölls ett stort klimatmöte i delstaten Alaska i USA. President Obama som blivit mer aktiv i miljöpolitiken ju närmare han kommer slutet på sin presidenttid, har talat om hur bråttom det är att möta klimatförändringarna med konkreta åtgärder. Han har rätt.

Det har rimligen stor betydelse att den amerikanske presidenten intar den hållningen i ett samhälle där de stora kapitalägarnas lobbyister - kol- och oljeindustrin - och parti, högerpartiet republikanerna, låtsas som om det regnar (om uttrycket tillåts). Kol- och oljeindustrin är de stora finansiärerna av diverse forskare som tar strid mot forskningens huvudriktning, som varnar för klimatförändringen.

Men av miljörörelsen får presidenten inga applåder. Han har nämligen godkänt att oljebolaget Shell får tillstånd att borra efter olja i Ishavet utanför Alaska, något som självklart kan betyda väldigt mycket för att samhälle i utkanten av världen. Ofta är det så att det för miljörörelsen är en fråga om allt eller intet. Det bästa blir inte sällan det godas fiende.

När Miljöpartiet bildades ville de ge bilden av att de var de enda som ville se en bättre miljö. I själva verket startade arbetet redan på 60-talet under sossarna. Efter kvicksilver- och DDT-larm skapades Naturvårdsverket. För Sundsvalls del handlade det snart om en fjärrvärme som fick många oljepannor att skrotas, och om reningen av avloppsvatten som förvandlade Selångersån från ett avloppsdike till ett ställe där man kan spela vattenpolo (nåja där tangerade man uppenbarligen gränsen för vad som ännu är möjligt).

Samtidigt vill jag inte frånta miljörörelsen och Miljöpartiet en positiv roll. Utan ett aktivt miljöarbete riskerar vi att få ett ensidigt fokus på industrins väl och ve. De dumpade gifttunnorna i Sundsvallsbukten är ett exempel på hur illa sånt kan sluta.

I veckan kom regeringens beslut att skapa ett Natura 2000-område av Ojnareskogen, ett område på norra Gotland där cement- och kalkindustrin vill öppna ett kalkbrott. Beslutet ses som allmänt som en välbehövlig seger för Miljöpartiet som i regeringsställning fått ge vika på en hel del andra hjärtefrågor. Beslutet välkomnas förvisso också av många sossar. Andra däremot är skeptiska. Inte minst på Gotland finns en oro för alla de jobb som nu går förlorade.

Förvisso var det klokt av regeringen att i samband med beslutet komma med ett hundramiljonerspaket för jobb. Men jag frågar mig om det alltid måste vara allt eller intet. Beslut som tas i fjärran Stockholm kan förstås också ses som nonchalanta mot lokalsamhället. Jag saknar detaljkunskap för att uttala mig om det konkreta fallet. Men i allmänhet tror jag att vi måste finna kompromisser mellan gruvbrytning och andra intressen som naturvård och rennäring. Rimligen är det lättare i norr än på lilla Gotland.

Dessutom ska vi förstås se till att de företag som får rätt att bryta tvingas att se till att naturen återställs. Jag har sett hur det ser ut vid gruvan i Stekenjokk, som i mina ögon är ett föredöme på det området. Miljö- och industriintressen måste kunna förenas. Också industrins folk vill ha en god miljö. Men man måste ha ett regelverk som gör att de som struntar i miljön inte ges den möjligheten. Vi måste ha både industri och god miljö. Här krävs kompromisser.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons