Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Över blockgränsen

En stor del av riksdagens ledamöter uppger att de är beredda att söka blocköverskridande överenskommelser ifall Sverigedemokraterna blir vågmästare efter höstens val. Enligt Göteborgs-Posten (GP) svarar sju av tio ledamöter (av riksdagens 349 ledamöter deltog 133 i undersökningen) att de föredrar ett blocköverskridande samarbete framför att bli beroende av SD.

Det finns två sätt att angripa detta: antingen kan man, som SD och dess väljare lär göra, hävda att detta är odemokratiskt. Eller så kan man krasst konstatera att det mest odemokratiska trots allt kanske är att ett litet parti som får låt säga 4-5 procent av rösterna får ett inflytande som är långt större än det största oppositionspartiet (må det vara Socialdemokraterna eller Moderaterna efter höstens val).

Faktum är ju också att en alldeles överväldigande majoritet av väljarna i det läget har valt att lägga sin röst på något annat parti än SD. Det demokratiska är då inte att gå den pyttelilla minoriteten till mötes.

Moderaten Lars Hjämered tillhör dem som tycker att det vore rimligt att hitta en sådan lösning ifall det blir aktuellt, men han påpekar med rätta till GP att man inte bör behandla SD som att de redan kommit in i riksdagen. Opinionsmätningar i all ära, men det skiljer sig ofta åt hur människor säger att de skall rösta och hur de sedan faktiskt röstar.

Det kan innebära att SD inte alls kommer in likaväl som det kan innebära att SD:s väljarstöd undervärderas i de mätningar som vi närmast dagligen får ta del av. Om detta vet vi inget förrän vi har ett valresultat svart på vitt.

En av fördelarna med en tydlig blockpolitik är att det potentiellt kan bli handlingskraftiga regeringar med egen majoritet. En uppenbar nackdel är däremot just möjligheten för småpartier att få oproportionerligt stort inflytande.

Å andra sidan är inte alternativet, minoritetsregeringar som till exempel Göran Perssons regeringar mellan 1995 och 2006, någon garanti för att småpartier inte kan utpressa betydligt större partier. Se bara på hur Miljöpartiet på ett mycket framgångsrikt sätt lyckades få stort inflytande under Perssons senare år. Detta samtidigt som Vänsterpartiet, med sin otacksamma extremposition, blev en dörrmatta som närmast passivt stödde Perssons politik.