Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Överlever EU den akuta flyktingkrisen?

I bästa fall överdriver jag. Men läget i EU känns mer än lovligt svajigt just nu. Länge byggdes EU vidare steg för steg. Hos tidigare generationer av EU-ledare var krigets erfarenheter levande, och behovet av ett fredligt samarbete uppenbart. Allt fler länder kunde anslutas till unionen. Och när alla inte var överens om allt, så skapade man nya vägar där inte alla var med. Schengensamarbetet med en gemensam yttre gräns var ett sådant exempel. Där tjuvstartade Beneluxländerna, Västtyskland och Frankrike. Det hela har senare införlivats i EU-rätten, även om Storbritannien står utanför valda delar.

Eurosamarbetet var ett annat sätt att gå vidare i oenighet. För att få det att bli verklighet tillät man Storbritannien och Danmark att stå utanför. Sverige som då ännu inte var med har senare folkomröstat sig till att stå utanför. Och tur var väl det, får vi säga i finanskrisens spår. Jag är i alla fall så här i efterhand glad att mitt personliga ja till euron inte också blev svenska folkets val. En gemensam valuta utan gemensam ekonomisk politik fungerade inte i kristider.

När den starkaste makten, Tyskland, i krisskedet sedan visade en stor okänslighet inför andra länders problem - läs Greklands - ställdes faktiskt hela projektet på spel. Grekland tvingades underkasta sig. Det gällde också det vänsterradikala Syriza som nu leder landet. De såg uppenbarligen ännu större problem om man lämnade euroland. Den som är satt i skuld är som bekant inte fri. Men var allt slutar är oklart. I Portugal har vänstern tagit över i en ohelig allians mot nedskärningspolitiken. I Spanien fick vänstern majoritet. Nyval ser ändå ut som det troliga då diverse nationalism ställer till det.

Men den akuta svårigheten är flyktingkrisen. EU behöver verkligen en uppgörelse i Syrien, så att Daish (IS) kan krossas. På den vägen kan andra få problem, jag tänker på oppositionen till Turkiets president Erdogan, och än tydligare oppositionen till Syriens al-Assad. Men utebliven fred i Syrien kan faktiskt hota EU-samarbetet. Mycket står på spel.

Strax före jul höll EU-ledarna årets sista toppmöte. Urladdningen uteblev. Men trycket är högt. Några länder har tagit anmärkningsvärt stort ansvar för flyktingströmmen till EU som i år kommer att överstiga en miljon människor eftersom Schengens yttre gräns inte fungerar.

Den flyktingströmmen har, till skillnad från den till Sverige, ännu bara minskat marginellt. Som ansvarstagande länder räknar jag Sverige, Tyskland och Österrike i nämnd ordning.

Den som med anledning av de hårdare reglerna kring flyktingmottagandet nu talar om Sverige som ett land som inte längre tar sitt ansvar, blundar för verkligheten. En verklighet som ser ut som den gör därför att så många andra EU-länder inte tar sitt ansvar.

Den svenska regeringen hoppas att 23 000 av de som sökt asyl i Sverige ska kunna omfördelas till andra EU-länder. På toppmötet kom inga protester, så statsminister Stefan Löfven (S) är fortfarande hoppfull. Att Sverige har stöd av EU-kommissionen är uppenbart. Ett konkret förslag väntas i januari. Men med tanke på att tidigare beslut om omfördelning av flyktingar mellan EU-länderna inte fungerat, finns all anledning till pessimism. Det försvårar – eller omöjliggör – också avskaffandet av den icke-fungerande Dublinförordningen.

EU:s framtid ligger nu på bordet. Det är vad som ger det lilla hoppet att få vägrarna att ta reson en grogrund. EU borde i alla fall se till att regionalstödet från EU till de länder som inte gör vad de lovar dras in. Det här är inte ett läge där inskränkt nationalism kan få styra.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel