Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Pårökt barnspel

LocoRoco 2

Annons

Hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte undkomma att LocoRoco:s utvecklare måste rökt på rejält. Riktigt rejält. För hur förklaras annars alla klara färger, glada toner och charmigt barnsliga karaktärer?

Det skulle ju självklart kunna vara så att det är ett ytterst medvetet grepp. Framtaget av en marknadsavdelning bestående av unga män i kostym. Jag vet inte, det här är min första bekantskap med spelserien. Men jag gillar min vision av pårökta hippies bättre. För det är så LocoRoco 2 känns. Som en gåva från den där flummige medresenären på tåget som bara är lite för glad. Som presenten du egentligen köpte till dig själv, men nu vill att någon annan ska roas av.

Att genom tryck på L eller R-knapparna vända världen på ända för att få de Barbapappa-liknande karaktärerna att glida fram och tillbaka är roligt. Men det är också ett oprecist och frustrerande styrsystem. Och musiken gränsar snabbt till det irriterande.

Charmen går inte att säga något om. Men syftet? Tja, alla vill vi väl vara glada. Riktigt glada.