Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Personalen bryr sig mer om sina naglar och mobiler än patienterna

Annons

Det har skrivits mycket om psykiatrivården den senaste tiden och det höga tryck man har där. Man kanske skulle börja med att se över vilken personal man har. Jag har under veckan haft en god vän som varit inlagd på en psykiatrisk avdelning för sitt beroende. Jag blir både ledsen och arg när jag kommit för att hälsa på honom. Jag träffar på mycket personal, säkert dubbel bemanning jämfört med vad jag är van vid från den somatiska avdelning jag jobbar.

För Plus-kunder: Läkarchef kräver mer resurser: "Sjukförsäkringen måste få kosta pengar för att inte bli osäker"

Jag kommer in på rummet där min bekant har sin plats. Det är halvmörkt i rummet, obäddat, kläder utspridda över golvet, flera smutsiga glas och koppar på bordet. Hela rummet känns ofräscht. Min bekant luktar inte gott och har en fläckig skjorta på sig. Min första tanke är: Vart är vården på väg? Jag är hos min bekant cirka en timme och går ut på avdelningen flera gånger. Jag ser ingen personal ute på avdelningen, personalrummets dörr är öppen, och därifrån hör jag prat och skratt. Jag går förbi några gånger men ingen reagerar, alla sitter med sina mobiltelefoner och har fullt fokus på dem. Ingen reflekterar att jag står där och önskar hjälp. Till sist när jag gör mig hörd och ifrågasätter hur det ser ut på min bekants rum, så får jag till svar efter många suckar att han får väl städa upp lite då. Personalen sitter där med sina fina lösnaglar och "blippar" på mobilen men att ta hand om patienterna är tydligen inte deras uppgift, möjligen då att servera dem mat. Det är kanske så att man är rädd om sina naglar?

För Plus-kunder: Självmord utreds – oro över sjukpenning tros ligga bakom: "Försäkringskassan leker med folks liv"

Jag trodde det var samma regler över hela sjukhuset med arbetskläder, uppsatt hår och kortklippta naglar, men tydligen inte.

Det är dags för psykiatrin att tydliggöra för sin personal vad det är som gäller. Själv städade jag upp på min bekants rum, bäddade rent åt honom och hjälpte honom till duschen. Under den tiden kom ingen och frågade om vi behövde hjälp.

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Jag hoppas jag aldrig själv hamnar som patient inom psykiatrin, i alla fall inte på den avdelning som min bekant låg på.

Förtvivlad anhörig

Läs också:

Personer som lider av psykisk ohälsa kämpar i det tysta – hur länge orkar man?

Varför ska all psykvård ske på förmiddagen?

Skapa ett utbildningsprogram för första hjälpen till psykisk hälsa i Västernorrland

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel