Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Personer som lider av psykisk ohälsa kämpar i det tysta – hur länge orkar man?

Jag är anhörig till en person som lider av psykisk ohälsa. Personen jobbar inte för tillfället då hen mår för dåligt – är inte sjukskriven heller, för att vårdcentralen tycker inte hen är sjuk. Hen har därför aktivitetsstöd och ekonomisk ersättning.

Hen är för frisk för att ligga på akutpsykiatrin och det är omkring tre månaders väntetid för att få en bedömning om hen kan få möjlighet till kognitiv beteendeterapi, KBT. Och till KBT-behandlingen är det också kö.

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Hen har precis blivit vräkt ifrån sin lägenhet, då hen inte kan sköta den i sitt psykiska tillstånd.

Fyra olika handläggare, på tre olika enheter på kommunen har hen kontakt med. Hen mår själv så dåligt psykiskt, så hen förmår inte att ha kontakten med dessa handläggare själv utan får hjälp av mig, som anhörig. Att få dessa handläggare att hjälpa varandra för att hjälpa hen, är mycket svårt. Eftersom de arbetar i olika enheter har de ansvar för olika saker. Jag som anhörig funderar då var helhetsbilden av individen finns – hur kan man få en helhetsbild om man inte samarbetar?

Hen har inte rätt diagnoser för att tillhöra LSS-boenden och inte tillräckliga psykiska besvär för att tillhöra socialpsykiatrins boenden. Hen har ingen bostad vilket innebär att hen kan inte få boendestöd, då det sker i hemmet. På grund av bostadsbrist finns inga lägenheter.

Vart passar hen in, vart kan hen få hjälp?

Svaret vi får av kommunens handläggare är att hen måste söka bostad själv och kan eventuellt få hjälp av boendestöd, när hen har en bostad. Svaret vi får av hyresvärdar är att det inte finns några lägenheter. Svaret vi får av landstinget är att hen måste vänta på bedömningen och sedan vänta på behandling – som kan ta flera månader.

Jag upplever att det inte finns tillräckligt med resurser för personer som hen. Varje dagar kämpar hen, varje dag kämpar jag för hen. Varje dag finns det fler som hen och mig, som kämpar.

Hur länge orkar man?

Anhörig

Läs även:

Varför ska all psykvård ske på förmiddagen?

Ni tvingar mig springa ett maraton med brutna ben – varför kan jag inte få bli frisk?

Inrätta psykiatriska ambulanser – de kan rädda liv

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel