Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Petter Bergner: Arbetsmarknadens parter måste bära sitt samhällsansvar vidare

Den svenska arbetsmarknadsmodellen, med starka parter som under kontrollerade former förhandlar fram kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden, är inte felfri. Men den rådande strukturen är den vi har, och alternativet kan mycket väl bli sju resor värre.

I och med Industriavtalet 1997 bröts en oordning som till sist lämnade ett närmast obefintligt utrymme för reallöneökningar. En ny lönebildningsregim infördes och industrin fick en lönenormerande roll. När märket väl var satt skulle det respekteras.

Det hela visade sig fungerade riktigt väl. Svenska löntagare fick åter stigande reallöner, samtidigt som industriföretagens behov av att behålla konkurrenskraften respekterades.

När idéer om att göra upp med industrins normerande roll i dag framförs, kan det vara nyttigt att påminna om hur situationen såg ut på 80-talet. Norrländska Socialdemokratens politiska redaktör Olov Abrahamsson, som började sin skribentbana vid denna tid, gav nyligen följande talande och avskräckande minnesbild:

"Avtalsrörelserna framstod som ett allas krig mot alla andra. I princip alla beskrev sig som fel- eller lågavlönade. Ingen höll igen utan försökte roffa åt sig så stor del av lönekakan som möjligt. Följden blev kraftiga nominella löneökningar men samtidigt drev dessa upp pris- och kostnadsökningarna till himlens höjder. Inflationen åt upp det som fanns i lönekuverten medan Sverige tappade konkurrenskraften mot omvärlden. I slutändan blev ingen vinnare." (NSD 26/9)

Hösten 2017 kan det vara frestande att blunda för de hot som en ny "huggsexa" skulle kunna föra med sig. I en färsk rapport från Industrins ekonomiska råd, "Den svenska industrin, Industriavtalet och framtida utmaningar", presenteras emellertid ett starkt försvar för industrins normerande roll. Det behövs alltjämt en samordning och en förhandlingsordning som "anknyter den svenska ekonomins kostnadsnivå till den internationella ekonomiska omgivningen", menar rådet.

Visst kan det finnas sektorer där man som skulle behöva höja lönerna mer i vissa bristyrken, men sådana justeringar går att göra och de förutsätter inte att nuvarande förhandlingsordning överges, resonerar Industrins ekonomiska råd: "De nordiska kollektivavtalen kan inte användas för en planekonomisk styrning av ekonomins relativlöner och -priser. En överföring av arbetskraft från industrisektorn till den offentliga vårdsektorn kan åstadkommas helt enkelt genom att förse vårdsektorn med tillräckliga resurser."

I rapporten tar man kraftigt avstånd från idén att låta den offentliga sektorn bli löneledande, och rådet vill heller inte se en utveckling där det blir oklart vem som ska leda. Slutsatsen blir att den nuvarande ordningen ska bevaras, men att de olika sektorerna kan behöva uppvisa större lyhördhet inför varandras behov.

Om inhemska sektorers andel av ekonomin ökar skulle industrins parter kanske behöva leva med att lönerna ökar mer på annat håll än i industrin under vissa år. Men om industrin går med på detta borde övriga sektorer acceptera att relativlönerna höjs på marknadsmässiga grunder, och att det alltså inte blir "någon slags symbolisk seger i form av högre centralt avtalade löneökningar".

Rapporten andas en befriande hoppfullhet och även en stor tilltro till arbetsmarknadens parter. Såväl fackföreningar som arbetsgivarsidan borde inspireras av detta nu när det gäller att på nytt ta samhällsansvar och tänka längre än vad egenintresset sträcker sig.