Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Poeten Birgitta Lillpers: Dödens närvaro får mig att känna djupare

Birgitta Lillpers är en unik röst i den samtida svenska litteraturen. Snart kommer hennes nya bok, där hon undersöker landsbygds förfall – och stadens.

Annons

– Allt blir mer intensivt i en situation där det blir tydligt att livet är ändligt.

– Dödsnärvaron bidrog till att jag kände starkare och djupare. Det blev lättare att tillåta sig att skriva ner i gräset.

Och gräset är påtagligt närvarande i Birgitta Lillpers´ trettonde diktsamling, som utkommer nästa vecka, med den förrädiskt anspråkslösa titeln Anteckningar om hö (W&W).

Mycket riktigt innehåller den sinnliga bilder av prunkande ängsblomster, glädjen i att slå med lie och hur det brukade landskapet både bevaras och ändras över tid. Och förstås skriver hon om höet.

Men Birgitta Lillpers är nu mer än enbart naturlyriker. Född och uppvuxen i Orsa – bosatt på Lillpersvägen -

driver hon och familjen sedan flera decennier småskalig fårskötsel, inklusive höslåtter och ullberedning.

Sedan debuten 1982 har hon gett ut tolv diktsamlingar och sex romaner och närvaron till platsen där vi lever är ett återkommande tema oavsett vilken form hennes texter råkar få.

Grundligt prisbelönt av alla litterära instanser och samfund från Svenska Akademien och neråt, flerfaldigt nominerad till både August och Nordiska Rådet och betraktad som en av de viktigaste samtida svenska poeterna.

Dessutom vet hon hur höet ska hässjas.

Redan Bibeln använder hö som bild för livets kretslopp och alltings förgänglighet – allt kött är hö. Och de nya dikterna är tydligt märkta av den cancer som författaren strålbehandlats för.

Redan bokens första meningar beskriver föraningar om en annalkande sjukdom och hur hon i en skogsglänta hittat resterna av en död rävunge och dess mamma.

Död bröt fram i tanke, i skrift heter det några sidor senare. Och texten är marinerad med strålning, läkarbesök och insikten att livet är ändligt.

Lusten att köpa ett vackert smycke avfärdas strängt och lakoniskt: den snart döda skaffar inte prydnadssaker.

Och fram bryter obehagliga upplevelser:

Det var storartat och skrämmande. Som att ha tagit en stark dos. Som att vara för nära något utan botten eller väggar.

Birgitta Lillpers har i sina diktsamlingar och romaner vårdat platsen där hon bor, människorna rör sig i ett inland som de känner väl.

Hon har närmast programmatiskt förklarat att diktaren endast kan uttala sig med trovärdighet om sin hemtrakt, hon avfärdar impressionistiska reseskildringar.

Men i den nya boken dyker det upp bilder från andra platser än hemmavid, konstverk och spår av mänskligt liv som förändrats, kanske blivit hö eller ruiner.

Vid närmare läsning visar det sig att inte bara döden utan flera andra teman i den nya boken finns redan i hennes förra diktsamling Industriminnen (2012):

– Jo, det stämmer. En del dikter i den nya boken skrevs före 2012, men var inte riktigt klara, så de fick vänta och är med i den här samlingen.

– På ett plan skriver jag nog om samma ämnen hela tiden, oavsett om resultatet är romantext eller poesi. Själva formen spelar ingen roll för mig.

Och just industriminnen återkommer i den nya texten. Nu i form av Manchester, själva urplatsen för industrialismens uppkomst på 1700-talet.

Stadens enorma textilfabriker är numera förfallna till övergivna skal och ruiner, som är på väg att omvandlas till bostäder eller lyxiga shoppingcenter. Den överblommade industristaden är alltså förvandlad till hö, redo att övergå till nästa stadium, transformeras.

Hon känner igen hur människor och landskap nyttjas och ödeläggs, och att det sedan kommer förändring igen.

På strövtåg bland de öde rivningstomterna noterar hon rikligt med blommande buddleja, även kallad fjärilsbuske - och jag tänker att även fjärilars transformation från larv och puppa är en klassisk symbol för förvandling.

Men just här griper diktaren själv in i texten med en närmast uppsluppen dialog och frågar sig strängt om hon är på väg att använda avskyvärt bildspråk:

– Jag avskyr användande av symboler på fel sätt och jag blir djupt betryckt när någon försöker läsa in symbolik i det jag gör. Jag vet att jag tar den risken när jag lämnar ut det jag gör, men att konstruera symboler är otympligt och onödigt.

Och Birgitta Lillpers skakar avvärjande på huvudet åt mina resonemang om fjärilar och transformerade industribyggnader:

– Det är alltid oändligt besvärligt att diskutera sin egen poesi. Jag vill att den ska tala för sig själv, annars missar läsaren nyanser. Jag har inget facit att hålla fram för läsaren. Du får givetvis läsa som du vill, men jag tror det där är att krångla till det för sig.

Samtidigt finns analyser av dina tidigare dikter som slår fast att de handlar om allt från Orfeus och Eurydike till kvinnlig frigörelse.

Exempel på det senare är en dikt där kvinnor väntar i serveringsgången på ett stort hus där en stroppig docent huserar? Kvinnor som väntar på att ta plats där kulturmännen huserar…

– Jag har irriterat mig väldigt på tolkningarna av just den dikten du nämner. Det har uppstått en sorts korrekt tolkning av den texten som jag tycker är så beklagligt trång.

– Jag vet att det finns en ny dikt här som nästan motsäger det jag nu säger, där jag skriver att döden är ett hö som ligger och plattar till sig, men då tänkte jag inte på höet som symbol, men att döden är ett hö. Men det här kan jag inte förklara riktigt.

Birgitta Lillpers ger läsaren full frihet att tolka hur den vill, men är noga med att det då ska framgå att det är en personlig tolkning. Om någon påstår sig veta vad hennes lyrik betyder sparkar hon bakut:

– Det kan förstås vara så, vilket vore roligt i sig, att jag skriver saker som jag inte är medveten om själv. Och det är väl bra om jag gör, för då blir det lite mer eller lite större än vad jag faktiskt egentligen är kapabel att åstadkomma…

– Ibland tror jag att man skriver in saker – hur det nu går till – som egentligen överskrider ens egen förmåga att få till det. Att det kommer som en nåd för en själv som konstnär, en nåd när man är för liten själv.

Men för liten? Det är ju du som sett bilderna och som hittat orden?

– Ja, vad det nu är, men att det blir lite mer än bara personen man själv. Och när det man gjort också lösgjort sig från en själv, då är det ju fritt för var och en att ta till sig texten som den personen vill.

– Men jag sitter verkligen inte och knåpar ihop listiga chiffer. Och nästan ingen av alla de här uttolkarna har talat med mig om min dikt.

Enda undantaget är Staffan Bergsten, litteraturprofessor i Uppsala, som skrivit flera texter om Lillpers tidiga diktning. Han har räknat vokaler och alliterationer i hennes dikter för att visa deras musikalitet, och även tolkat dikter där hon beskriver specifika konstverk, så kallade ekfraser.

– Han har frågat vad som inspirerat olika texter och då har jag svarat. Men det är han nästan ensam om, andra uttolkare skriver utan att fråga mig. Och påstår sig veta vad jag skriver om.

Genom åren har Birgitta Lillpers upprepade gånger använt just ekfraser, gärna av konstverk av medeltida konstnärer som Caravaggio, Dürer och Giotto, men även mindre kända som Hooch, Sweers och Callot.

För att inte tala om Lim-Johan från Dalarna, som hon ägnar en hel svit i I bett om vatten (1988) och som även nämns i nya boken:

– Han var en av mina stora konstupplevelser redan i tonåren. Kanske att hans tragiska levnadsöde smälte samman med upplevelsen av själva bilderna.

Lim-Johan (1865-1944) målade till synes naivistiska bilder från sin hembygd. Han sågs som ett udda original och vistades periodvis på mentalsjukhus. Under sin levnad betraktades hans bilder som skräp och hamnade ofta i uthus eller slängdes, men idag finns de på Moderna Museet och ses som originella delar i en unik bildvärld.

Du menar att om man lär känna en plats tillräckligt så kan man där uppleva det som är giltigt också på de flesta andra platser? Och att han visar det?

– Javisst. Det är så sorgligt att vissa bildkonstnärer avförs som exempelvis naivister. Jag tycker han är en stor svensk konstnär. Det var ju begränsat hur han kunde röra sig och ändå blev det så stort.

– Man kan bevisligen vara på en plats och måla en och samma kruka hela livet om det görs rätt. Det är svårt, men det har folk gjort.

Är det som en programförklaring också för dig? Du har sagt att du har som ett åtagande?

– Skötsel är ett ord jag tycker alltmer om.

Vad är det du sköter?

– Språket och att ha en känsla av sköta saker så de inte blir bortglömda. Eller sköta om jord eller vad det nu än är. Och skrivande är en sorts skötsel. Men att ha fåren och att hålla marken i stånd är en lika stor del. Att vårda betet inte minst.

Dikter från betet heter också en samling från 2006 där fåren är i centrum och betraktar människorna.

Periferi och centrum är även temat i hennes senaste roman Om du fick tänka dig ett hem (2010), en sorgset lyrisk berättelse om två utkantsmänniskor vars hela existens hotas när klåfingrigt hänsynslösa entreprenörer vill exploatera bygden där de lever.

Den boken skrevs i ilska och desperation när familjen Lillpers´ egen mark rent konkret hotades av kommunala byggplaner.

Här utvecklar Birgitta Lillpers en samhällskritik som tvärs genom det poetiska språket hanterar konsumismens framfart och vilka följder den får för människor som står i vägen för byggplaner.

Det har fått henne att formulera äckel inför samtidens bulldozrar som drar fram över månghundraåriga kulturbygder och odlingslandskap.

Möjligen lite motsägelsefullt driver Birgitta Lillpers också tesen att hon inte har rätt att skriva impressioner från andra platser än den där hon själv bor och verkar:

– Reseskildringar har jag väldigt svårt för. Det är att snylta på andra platser, göra dem exotiska.

Men i den nya boken har du bevisligen besökt Manchester ganska tillfälligt? Och du beskriver både nyare och äldre konst som berört dig där?

– Jo, men där kände jag mig så hemma. Och då hade jag ganska länge sysslat med lokal kulturhistoria och jag kände igen mig, inte minst med 1800-talets Orsa som jag hållit på med.

– Där hade hänt lite samma sak med epoker och industrialismen, man går i rester och ska förhålla sig till rester och nya saker. Det kändes som en fyndplats.

Och för vem är det du inte får skriva vissa saker, som reseskildringar?

– För mig själv, förstås, ler hon.

Birgitta Lillpers återkommer ofta till vikten av att vara sträng i sitt skrivande, hon kallar sig egensträng, talar gärna om skammen i att skriva oärligt, om att vara äkta och att hon ofta kasserat stora mängder material för att hon varit besviken på sitt eget skrivande:

– Fast numera avstår jag hellre från att skriva än att skriva och slänga. Det kan gå långa perioder utan att jag skriver någon lyrik alls. Ingen prosa heller.

Vad gör du då?

– Tar hand om skötseln. Skrivandet är bara en del. Det handlar om att hålla platsen i stånd. Sköta den.

Vad är det viktiga med platsen där du bor?

– Kan jag få använda ett ord som trivsel?, säger hon efter att ha funderat en stund.

Från Manchester tog hon också med sig upplevelsen av en textil utställning av den iranska konstnären Alinah Azadeh, vars mor omkom i tsunamin 2004.

Under rubriken gifts of the departed visade Azadeh många av mammans tillhörigheter inlindade i tygremsor, alltså gåvor från den bortgångna, ett uttryck som Lillpers använder i den nya boken.

Azadeh citerar också den persiske poeten Rumi (1207- ), vilket Lillpers fångar upp i sin dikt:

.

när jag talar om sådant jag mist

säger hon men det är ju

kvar som en del av dig

du har inte mist någonting.

Kanske var detta

den största tröst jag någonsin

erfarit.

.

Också ett sätt att återanvända gammal orientalisk visdom i diktform.

Och till ett kommande arbete sysslar hon för tillfället med frågan vad som finns kvar av en människa, efteråt. Vad minns vi och vart tar kunskapen vägen?

– Min farfar var en aktad hästskomakare i Orsa från 1910-talet och framåt. Han lärde sig mycket om hästar och att sko dem, men vem hanterar och vårdar sådan kunskap? Kring sådana frågor vill jag försöka skriva.

Dessutom bedriver hon ett forskningsarbete på lokal nivå, läser gamla handlingar och dokument:

– Jag tror att exempelvis hembygdsrörelsen kan ha en viktig roll idag. I vår tid kan människor så lite historia och det är farligt, vi blir rädda för förändringar.

– Kan man inte historia blir man ängslig och rädd för allt möjligt. Men om man har insikten i en plats så blir inte främmande uttryck så farliga. Så jag håller på att nästan bli lite folkbildare med åren och pratar gärna om historien.

– Det känns jätteviktigt nu när vi håller på att bli så hemska och rasistiska och snåla. Att vi blir så trygga att andra människor inte upplevs som hotfulla.

Och då kan ett sätt vara att beskriva din farfar och hans hästar?

– Ja, till exempel. För det är också ett sätt att beskriva något annorlunda.

– Men att höra till en viss plats är inte oförenligt med att vara öppen också för annat, det behöver inte innebära inskränkthet, för inskränkt kan man vara var som helst.

Birgitta Lillpers har själv sysslat mycket med textil konst, bland mycket annat gjorde hon omslagsbilden till vännen och kollegan Peter Lucas Erixons senaste roman Silversnöret (2013) och Erixons hand har i sin tur skrivit titeln på omslaget till Birgittas nya bok, där även drömmar från Erixons 93-åriga mamma vävts in.

Han var också delaktig i en figur i boken kallad skyddsräven, som Birgitta uppfann som en tröst:

– Peter skrev brev till mig varje dag när jag var på strålbehandling och bakpå breven ritade han en liten räv med öron. Det var som en tröstefull tanke.

Fotot på omslaget är taget av hennes son och föreställer en grotesk figur i sten som pryder domstolen i Manchester, nämnd i boken, ännu en impression hon fångade på vägen.

– Jag är alltmer intresserad av formgivning, länge tänkte jag brodera omslagstexten till boken, jag gillar typsnittet som vi använde, det är noga…, ler hon.

Birgitta Lillpers har ställt ut oljemålningar, gjort små installationer av leksaksbilar och broderat tyg som fungerat som hennes egna bokomslag.

Som yngre spelade hon en hel del piano, mest Mozart och Beethoven, men kände sig inte uppmuntrad av skolans musiklärare.

– Jag har kommit fram till att jag inte ska spela musik offentligt, jag är lite för nervig för att uttrycka mig så i ögonblicket, det passar inte min karaktär.

Man kan säga att hon slutgiltigt avslutade sitt pianospel när hon och maken för några år sedan slaktade det piano familjen köpt begagnat:

– Jag gjorde det under stora våndor och var varje sekund medveten om att det var något tvivelaktigt i det. Men det gick inte längre att stämma - och ett piano som inte längre går att spela, är det ett piano då längre?

Sorgfälligt tog de isär instrumentet, klippte pianotrådarna med bultsax och brände tangenterna. En närmast rituell avslutning på den musikaliska banan. Jag frestas säga – fylld av symbolik…

Samtidigt har begreppet instrument en central position i hennes konstnärskap. Vid flera tillfällen har Birgitta Lillpers uttryckt hur viktigt det är att hålla sitt instrument stämt, alltså att vara beredd att formulera sig, vara redo att varsebli:

– Det måste man alltid vara, beredd att nedteckna.

– Jag ser det som en uppgift att bevara sådant som är relevant för platsen och bygden, det är ett arbete för framtiden.

Hon har ofta resonerat kring centrum och periferi, centrala frågor i tider när flyttlassen åter går mot storstäder som plågas av växtvärk, hysterisk bostadsbrist och trafiksystem som mest liknar kroniska hjärtinfarkter.

– Att somliga platser skulle vara perifera och att livet i centrum skulle vara mer värdefullt och giltigt, det är en ointressant och dum inställning. Riktigt jävla dum!

Ögonen gnistrar och jag anar en rodnad av ilska på Birgitta Lillpers´ kinder.

– Den här verkligheten har exakt lika stor betydelse och viktighet som vilken annan verklighet som helst – den finns lika mycket som nån annan.