Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Politikens polarisering

Runt mitten av 1900-talet fanns i USA:s kongress ett antal republikaner, som ganska ofta hade åsikter som överensstämde med mittfältet hos demokraterna eller som ibland rentav var ännu mer radikala.

På motsvarande sätt fanns demokrater, som ibland rentav hade åsikter, som överensstämde med ganska konservativa republikaners.

Ibland var presidenten republikan samtidigt som kongressen hade demokrat-majoritet. Med självständigt agerande senatorer och ledamöter av Representanthuset, kunde en sådan president lyckas få kongressens stöd, även i frågor som inte hade självklart brett stöd. Motsvarande kunde också hända med en demokratpresident i samspel med en kongress med republikansk majoritet.

Vi kan naturligtvis också tänka oss att förslag från en president, tillhörande samma parti som kongressens majoritet, misslyckades med att få kongressens stöd, men detta förutsätter nog ett ganska oskickligt agerande från presidentens sida.

Sedan mitten av femtiotalet fram till våra dagar har en tydlig polarisering ägt rum, vad gäller förhållandet mellan republikaners och demokraters åsikter. Det har till exempel blivit betydligt svårare för en president från ett parti att få kongressens stöd för ett partiskiljande förslag, om det andra partiet har majoritet i kongressen.

I europeiska länder är det vanligt att regeringar bildas utifrån styrkeförhållandena i deras parlament. Sverige och Finland är sådana länder. I det senare landet har det nästan aldrig förekommit något som skulle kunna kallas för ”parlamentarisk hegemoni”. (Däremot fanns 1956 – 1981 något, som kan betecknas som ”presidenthegemoni”.) I den finska riksdagen fanns under flera år tre ungefär lika starka politiska partier (agrarförbundet/centerpartiet, socialdemokraterna och samlingspartiet), samt ett parti, som hade statsråd i nästan alla regeringar (Svenska Folkpartiet). Det var egentligen aldrig ”onaturligt” att statsministern tillhörde något annat parti än det största. Under årens lopp förekom ett antal koalitioner med alla möjliga kombinationer. Emellanåt förekom så kallade fackmannaregeringar under kortare perioder.

I Sverige fanns sedan andra världskriget och flera decennier framåt något som kunde betecknas som socialdemokratisk politisk hegemoni. Under denna period skulle det ha betraktats som närmast onaturligt med en statsminister tillhörande något annat parti. Under hela tiden fram till 1970 hade partiet majoritet i riksdagens första kammare samt under några perioder dessutom majoritet i andra kammaren.

1951 – 1957 regerade partiet i koalition med Bondeförbundet/Centerpartiet. Under större delen av perioden fram till 1976 behövde partiet stöd från något av partierna utan egna statsråd för att få majoritet i andra kammaren respektive enkammarriksdagen. Det var i praktiken omöjligt att utan socialdemokrater bilda koalitioner med majoritetsstöd i riksdagen.

Efter 1976 års riksdagsval fick Sverige en borgerlig statsminister (Thorbjörn Fälldin) för första gången på 40 år. Detta uppfattades av många som någonting oerhört, rentav onaturligt. När sedan socialdemokraterna 1978 släppte fram Ola Ullsten som statsminister, kommenterades detta som ett steg mot att ”avskaffa blockpolitiken”, men här gick nog associationen tillbaka till ”semesterregeringen” 1936 som brygga till koalitionsregeringar under socialdemokratisk ledning.

Åtminstone bland socialdemokrater rådde (och råder fortfarande) ”normen” att Högern/Moderaterna är otänkbara som koalitionspartner i en regering med socialdemokratisk statsminister. En regering med moderat statsminister med socialdemokrater som koalitionspartner är ännu mer otänkbart. Härvidlag har Sverige varit (och är) ett helt annat land än Finland.

Innan omständigheterna vid något tillfälle helt enkelt tvingat fram en finsk regeringslösning i Sverige, kommer de här föreställningarna att leva kvar. När den finska modellen väl har prövats, kommer föreställningarna att ändras radikalt. Praktiska försök (pysslinglösningar, fritt skolval, friskolor, RUT-avdrag etcetera) har stark benägenhet att ändra föreställningar om vad som är gångbart.

Läs mer debatt av Bertil Lindström:

Språkförbistring i samhällsdebatt

Bildning och intellektuell redbarhet