Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Praktverk om den allvarlige giganten

Lena Einhorn (red): Om Strindberg
Norstedts

Verner von Heidenstam beskrev honom så här:

"Uttrycket är utmanande strängt, nästan grymt. Då han är uppretad är det sådant, att om du på en avlägsen skogsväg mötte en karl med liknande utseende, skulle du räcka honom din börs innan han begärt den … Strindbergs ansikte ljusnar dock upp … Hans sätt, som i början förefaller strävt, kanske även blygt, blir efterhand … okonstlat och tillgängligt. Hans leende är vackert och gott men hastigt övergående och ljudlöst. Jag kan aldrig minnas att jag hört Strindberg skratta."

Det var på den tiden de var vänner. Andra tider skulle komma; under den stora Strindbergsfejden var de huvudmotståndare. Men Heidenstams beskrivning stämmer väl med den vanliga bilden av Strindberg.

I mycket är det bilderna av honom, alltid allvarsam, nästan grym och med ett drag av galet geni, som bestämmer vår bild av inte bara människan Strindberg utan också hans verk.

1912 avled han; redan görs sporadiska försök att manifestera 2012 som det stora Strindbergsåret. Ett föreligger redan, en majestätisk, närmast väldig bok: "Om Strindberg". Ett praktverk den självupptagne giganten kanske skulle smickrats av, även om yrkesförfattaren förmodligen haft en del att invända mot några av bidragen i Lena Einhorns antologi.

Skaran Strindbergsskildrare i boken är brokig, från mer självklara namn som Björn Meidal och Leif Zern till mer aparta som Susanna Alakoski och Ludvig Rasmusson. Den närmast majestätiska skriften är rikt illustrerad och vackert formgiven, en praktbok att ha liggande framme för att imponera på gäster.

Strindberg själv blir närvarande i de bästa essäerna. Som i Björn Ranelids omdiktning av Strindbergs liv, Ebba Witt-Brattströms insiktsfulla, möjligen förvånande välvilliga skildring av kvinnohataren eller Daniel Gedins underhållande skildring av Strindbergs konfliktfyllda förhållande till sina förläggare.

Det han skrev kommer här och var i skuggan av personen. Mot det går att ha en och annan invändning. Men det Strindberg skrev var ofta förbundet med hans eget liv och det ena går aldrig riktigt att skilja från det andra. Därför går det inte alltid att skilja på person och verk; de är sidor av samme Strindberg.

Här finns fina skildringar både av hans liv i skärgården och i exil, tiden i Paris som aldrig avsatte spår i det han skrev, sällskapslivet i Grez sur Loign som möjligen muntrade upp honom men inte heller det lämnade litterära spår.

Naturligtvis handlar det om hans fruar, stormarna kring Siri von Essen, det nästan anonyma äktenskapet med Frida Uhl och det sista med Harriet Bosse.

Privatmannen blir här och var mycket närvarande, både med sina goda sidor – som den faderliga omsorgen om barnen – och sina dåliga, hans sätt att bokstavligen förbruka sina vänner, först litterärt, sedan genom att göra dem till fiender.

Nästan 400 sidor i stort format är dock för litet för att helt fånga människan och diktaren Strindberg. Med alla sina intressen, sina infall, uppbrott, sin hetsiga produktivitet är han som en helt egen litteratur, sprungen ur en enda hjärna, en människas fantasi och känsloliv. Det är som allt det som rörde sig i världen, eller åtminstone Europa, decennierna kring förra sekelskiftet finns återspeglat, i någon form, i Strindbergs liv och diktning.

Susanna Alakoski berör, om än omedvetet, detta i sitt bidrag. Som handlar om omöjligheten att läsa Strindberg. Det är som är han för stor, för brokig, för motsägelsefull för att kunna läsas.

Leif Zern tangerar vid samma tankar i sin essä om vad han kallar den eviga landskampen mellan Strindberg och Ibsen. Medan Ibsen fortsätter spelas blir Strindbergsuppsättningar allt mer sällsynta, åtminstone utanför Sverige. Ändå, skriver Zern, föredrar skådespelare ofta Strindberg. Hans repliker tycks tillkomna just när de framsägs på scenen. Medan Ibsens skådespelare kan förefalla citera sig själva i sina repliker.

Det konstaterandet är kanske det närmaste en strindbergsk aktualitet någon av essäerna i Om Strindberg kommer. Många av de andra förefaller mer beskriva en historisk person och diktare än någon som verkligen angår oss i dag.

Så vad har hänt? Har Strindberg blivit inaktuell? Har hans väldiga verk blivit en kompakt historisk mur omöjlig att ta sig över?

På teatern lever han. Men vem läser hans prosaverk eller hans dikter? Nationalutgåvan, nu uppe i drygt 50 titlar, har kanske mer blivit ett slags litterärt kulturarv än angelägen läsning.

Det är den dystra insikt denna på många vis läsvärda, insiktsfulla och, till det yttre, vackra bok lämnar till läsaren.

Snart hundra år har gått sedan magkräftan tog hans liv. Medan det han skrev tycks ha drabbats av litterär sotdöd.

Kanske skulle han ha skrattat ibland; och kanske är det först när vi glömmer de allvarsamma porträtten, slutar ta honom på blodigt allvar och upptäcker hans humor han blir levande igen.