Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Priserna haglar över Vibeke Olsson Falk

Hon bor i Hälsingland men är ändå en Sundsvallsklenod.
Och Sundsvall har också öppnat nya dörrar för henne. Romanerna om Bricken är en stark orsak till att författaren Vibeke Olsson Falk under det senaste året fått tre litterära utmärkelser, bland annat Lars Ahlin-priset.

Annons

Hon är här på ett av sina täta besök; nu bland annat för att föreläsa för Sundsvalls Gille, gå på studiebesök i Matfors i träpatron Dicksons fotspår, och delta i ett möte med Föreningen Svartviksdagarna.

– Jag har ju en stor del av mitt hjärta i Sundsvall. Om vi inte hade min mans barndomshem i Hälsingland skulle vi flytta hit, säger hon.

Ännu ett bevis på det starka bandet mellan henne och Sundsvall var förstås 2016 års Lars Ahlin-pris, som hon tar emot i april. Av den äran blev hon "helt överväldigad".

– Jag måste erkänna att jag har läst ganska lite av honom hittills, men det jag har läst har jag tyckt om. Till exempel "Hannibal Segraren" eftersom jag också är intresserad av antiken, säger hon.

– Nu kommer jag förstås att läsa mycket mer av honom och har precis köpt "Natt i marknadstältet" här i Kulturmagasinet.

Ahlin-priset var tredje gången gillt i fjol. Innan hon i höstas kungjordes som Ahlinpristagare för 2016 hade hon också fått Ivar Lo-priset och Hedenvind-priset. För ett par år sedan fick hon Birger Norman-priset och 2010 Wallin-priset.

Varav denna plötsliga explosion av litterära priser till någon som varit författare sedan 1970-talet? Visst är det hela hennes författarskap som ligger till grund för dem. Men hon misstänker att romanserien om Bricken på Svartvik varit tungan på vågen.

– Innan jag började med Bricken kom jag ut med två böcker hos Bonniers som möttes av tystnad. Inte så att jag behöver stor uppmärksamhet, men något gensvar vill man i alla fall ha; från människor man möter, biblioteksbesök och så vidare. Men det var totalt tyst.

– Jag funderade allvarligt på att sluta skriva. Men när jag började arbeta med sågverksepokens Sundsvall blev det helt annorlunda. Gensvaret kom till mig på olika plan; researchhjälp, mänskliga kontakter, allt möjligt. Det öppnade dörren till ett helt nytt landskap, säger hon.

I det landskapet lever hon fortfarande. Hon är inte bara djupt engagerad i Sundsvalls kulturliv och allt som hör sågverksepoken till, hon har också precis påbörjat sjätte boken om Bricken, som ska spänna över åren 1918 - 1921. Då görs stora förbättringar i Svartvik, man bygger högbanor i brädgården som förenklar stabbläggarnas jobb, och elektrifieringen är i full gång.

Men Bricken kommer att leva till 1943. Då har hon hunnit uppleva sågverksdöden, då ett efter ett faller - Svartvik 1942. Sundsvall och länet råkar illa ut i 30-talets depression.

– Den här trakten drabbades extremt hårt av arbetslöshet och fattigdom. Det var ett under att människorna hämtade sig och att massaindustrin överlevde.

Sjätte boken kommer preliminärt ut nästa vår. Men hon har stuckit emellan med lite annat folkrörelseanknutet och i dagarna kommer boken "Drömmen om Elim", en roman om en frikyrkoförsamling i Stockholm på 1980-talet, när satsa-på-dig-själv-budskapet började trumfas in i oss.

– Är det det vi skördar frukterna av nu, när vi ser en nedmontering av samhället och ökade klyftor? undrar hon.

Om samtiden skriver hon inte böcker; till det behövs den övergripande blicken som man får först i efterhand. Då är krönikan en bättre form för samtidskommentarer, tycker hon. Själv är hon krönikör i vänstertidningen Flamman och i den frikyrkliga Sändaren - en spegel av hennes engagemang som socialist och kristen.

– Vi behöver gå till botten med arbetslösheten och samhällets sönderfall, och betala mer skatt så att vi kan rusta upp järnvägen, sjukvården, äldreomsorgen och skolan. Men det är som om det inte ens går att prata om det. Det bästa vore att tillsätta en oberoende kommission med representation från alla partier och försöka kompromissa fram en lösning.

– Om jag fick bestämma vore första åtgärden att förbjuda att folk får komma hit och jobba för en tredjedel av svensk lön. Det är förödande och göder fascismen, säger hon.

Hon berättar om bekantingen från Riga, som inte vill flytta tillbaka på grund av de "stinkande trapphusen" där. I lägenheterna pysslar alla om sitt; där det fint och påkostat. Men inte utanför dörren.

– Där är det piss, fimpar och sopor, smutsigt och sönderslaget. Ingen tar ansvar för det gemensamma. I dagens Sverige stänger vi också dörren om stanken, säger hon.

Läs mer om Vibeke Olsson Falk:

Karl Östmans minnesplats är invigd

Vibeke Olsson får Hedenvind-plaketten