Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Processen slutar lyckligtvis inte här

Annons

Det är så självklart för många av oss att Iran har ett ”kärnvapenprogram”, att påståendet förra våren till och med smög sig in i ett TT-telegram.

Det beror på de västliga mediernas rapportering och på att det finns länder – i första hand Israel – och grupper av hökar i andra länder – i första hand USA –som vill sprida den bilden.

Förhandlingarna mellan Iran och de så kallade fem plus ett länderna, alltså de permanenta länderna i säkerhetsrådet plus Tyskland, gäller i stället att se till att Irans kärnkraftsprogram inte kan användas till att utveckla kärnvapen.

I utbyte mot att detta program får inspekteras av omvärlden, och att antalet så kallade centrifuger som kan anrika uran begränsas, så ska de ekonomiska sanktioner som nu slår hårt mot Irans ekonomi, släppas bit för bit.

I går kom så beskedet att förhandlingarna inte gett resultat. Man står för långt ifrån varandra. Men man ger inte upp. Det övergångsavtal som redan ingåtts fortsätter och Iran tillåts göra ett uttag av sina egna tillgångar på 5000 miljarder kronor i månaden innan man når en ny deadline vid halvårsskiftet i sommar.

Det innebär att Iran inte kommer att anrika uran till de nivåer som krävs för att framställa kärnvapen och att man ska späda ut allt sådant uran till nivåer som den fredliga kärnkraften kräver. Det här är ett stort framsteg för hela världen. Det alternativ som stod framför oss innan förhandlingarna inleddes, var krig.

Många trodde att Israel var berett att inleda bombanfall mot Iran för att hindra Iran att utveckla kärnvapen. Att det finns en stor rädsla i Israel för vad Iran ska hitta på är uppenbart. Högern där har ropat vargen kommer i decennier. I stället för att bryta med den ockupationspolitik som är roten till omvärldens avsky för Israel, är högerns val alltid attack.

Vi som ser kriget som den sista utvägen – i den mån krig alls är en utväg – bör i alla fall glädjas åt att vägen nu i stället går via en politisk och diplomatisk process, som alltså fortsätter.

I fredsförhandlingar finna alltid motkrafter. Vi har haft värre ledare för Iran än dagens, även om den yttersta makten sitter kvar hos Ali Khamenei.

I USA har republikanerna tagit över båda kamrarna. Här finns en stor källa till oro. President Obama måste kunna stå för sitt ord vad gäller alla frysta medel, om ett avtal alls ska bli möjligt.

I ett läge där terroristarmén Isil ännu är stark i Irak och Syrien, vore mycket vunnet om Iran kunde närmas västvärlden. Det kunde i bästa fall ge öppningar även i det syriska kriget, där Iran har nära förbindelser med diktatorn Bashar al-Assad.

I ett avtal finns mycket att vinna för många.

Ett år räckte inte. Övergångsavtalet förlängs och förhandlingarna mellan Iran och fem plus ett gruppen fortsätter i ett halvår till. Det är viktigt. För alternativet till ett avtal är av allt att döma krig. På bilden ett iranskt kärnkraftverk.

Mer läsning

Annons