Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rapp och svindlande tonårskaxighet

Lisa Bjärbo: Allt jag säger är sant
Rabén & Sjögren
12 - 15

Annons

En dag hoppar Alicia av gymnasiet, fast alla tycker det är vansinne.

I en vecka sover hon, och det behöver hon kanske. Sen skaffar hon jobb på ett kafé - en bra bit från de "stordåd" hon vill göra med sitt liv, men i alla fall ett jobb. Där möter hon världens snyggaste kille, samtidigt som hon tröttnar på att bo hemma - fast föräldrarna verkar rätt schysta - och flyttar till mormor. Mormor som är världens bästa.

Det är Alicias resonemang vi följer: hennes ironiska, roliga och tonåriga rakt-på-sak-sätt att tänka. I sina egna ögon är hon "fan på gränsen till självlysande". Hon är inte så lite kaxig och det är kul - här är en tjej som inte ber om ursäkt för att hon finns till, och som tar för sig med en självklarhet som annars brukar vara killar förunnad.

Det som är bra med henne är att hon bryter med fåniga måsten, det dåliga är att hon är så självsäker att hon förefaller totalt självinriktad. Hon har lite av "allsmäktig tonåring" över sig och det faller henne aldrig in att det kan finnas saker som en 16-åring inte har koll på - som att det någon gång i framtiden kanske kan vara bra att kunna lite matematik, eller att det är bra med anställningskontrakt när man tar ett jobb. Men eftersom det verkar som om författaren skapat henne mer som ett ideal än som ett porträtt av en verklig person är det kanske bra att man inte känner helhjärtad sympati för henne: det kanske hindrar läsande tonåringar från att försöka kopiera henne rakt av.

Spåret med killen, som hon till slut får ihop det med, är inte särskilt originellt utom hennes sätt att lägga an på honom. Originell är däremot relationen till mormor, och det är när mormor ramlar och senare avlider som Alicia släpper sin egofixering. Bara det starka bandet kan få henne att se bortom sig själv. Då börjar hon, om än försiktigt, bli vuxen.

Det bästa är tveklöst språket. Det är knivskarpt, mustigt, rappt och roligt och det rusar på i svindlande fart. Bara det gör det värt att läsa boken.