Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Reformer i Margaret Thatchers anda skulle behövas i vår fega samtid

Margaret Thatcher, Storbritanniens dåvarande premiärminister, mellanlandade i Honolulu under småtimmarna en decembernatt 1984.

Välkomnad av sina amerikanska värdar uppstod en diskussion om hennes önskan att se Pearl Harbour. Den historiska hamnen låg nära, men det fanns tyvärr ingen bil.

"Vi kan väl gå", föreslog Thatcher. "Det är mörkt", svarade hennes värdar. "Jag har en ficklampa", sade Thatcher. De såg Pearl Harbour i gryningsljus och återvände i tid för planets avgång.

Varför hade Margaret Thatcher en ficklampa i handväskan?

Två månader tidigare sprängdes en bomb på hennes hotell under det regerande brittiska Torypartiets kongress i Brighton. Irländska IRA tog på sig bombdådet med ett kallblodigt uttalade: "Idag hade vi otur, men kom ihåg, vi behöver bara ha tur en gång. Du måste ha tur varje gång."

Vid bombattentat går ofta strömmen, så Thatcher hade därefter alltid en ficklampa med sig på sina resor. Den stod på nattduksbordet när hon sov.

Så nära var terrorn i Europa in på 1980-talet. Storbritanniens situation avvek inte från liknande problem i Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien.

Charles Moore beskriver i andra volymen av sin Thatcherbiografi Everything she wants (Allen Lane, 2015) två saker som låter närmast otroliga för vår samtid: Inget tyder på att det togs några initiativ för att driva igenom striktare säkerhetslagstiftning efter terrorattentatet i Brighton. Inte heller drevs någon kampanj mot IRA och terrorn, istället fortsatte förhandlingarna om situationen på Nordirland.

Thatcher lät inte ens en bomb som dödade och lemlästade nära vänner och sånär henne själv distrahera henne från sin politiska linje: Ekonomiska reformer och välstånd. Så skulle Sovjetväldet kapprustas till sitt fall och den demokratiska västvärlden åter stå stark i en ordning av fred med rättvisa och frihet. Att småmördande bombmän skulle få äventyra denna agenda fanns inte på kartan.

I dagens fega och uppjagade samtid tycks vi ha vänt helt på denna prioritetsordning. Varje kris förväntas mötas med en handlingsplan och nya politiska åtgärder. Ett terrorattentat i Europa och det ropas på mer övervakning och att bomberna ska regna över fjärran länder. Ett rasistiskt mord och medier indigneras över att "obehöriga" kan gå in i en skola. En flyktingvåg och regeringen stryper resandet till våra grannländer. Vi betalar med nya säkerhetshot, vardagsparanoia och kontroller.

Men någon strategi för att bemöta ett växande militärt hot från öster eller insikt om att detta kräver goda villkor för en växande ekonomi tycks inte finnas. De id-kontroller som införs för resande i Öresundsregionen är talande för hur snett vi har hamnat. En självvald infarkt mitt i det blodomlopp av rörlighet som bygger fria demokratier starka för framtiden.