Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Reidar Carlsson: Om inte S accepterar en mer liberal politik måste C och L säga nej

Artikel 6 av 10
Ledare Regeringsbildningen
Visa alla artiklar

Centerpartiet lämnade i förra veckan en kravlista till Socialdemokraterna för att Centerpartiet skulle kunna tänka sig att släppa fram S-ledaren Stefan Löfven som statsminister. Enligt C-ledaren Annie Lööf var Socialdemokraternas svar ett "skambud".

Det förvånar inte. Socialdemokraterna är vana att styra och ställa. Stefan Löfvens inbjudan till Centerpartiet och Liberalerna om samarbete var i praktiken en inbjudan att ansluta sig till S-politiken. När då Centerpartiet överlämnar en lång kravlista är det inte konstigt att Socialdemokraterna uppfattar detta som kränkande, och ger ett svar som man hoppas också skall uppfattas som kränkande.

Trots detta har C-ledningen valt att ge Socialdemokraterna en andra chans. Och trots att Annie Lööfs besked var att C-kraven inte var förhandlingsbara tycks det nu ändå pågå förhandlingar mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna.

Det är positivt eftersom det kan medföra att Sverige äntligen får en regering. Men i så fall måste Socialdemokraterna vara beredda till stora eftergifter, även på mycket känsliga områden. Det måste också finnas garantier att dessa eftergifter inte skjuts långt, långt fram i tiden, till exempel genom att gömmas i utredningar, utan att de genomförs snabbt.

Viktigare är att förändra reglerna kring strejker, till exempel när det gäller proportionalitet och sympatistrejker

Ett exempel på områden där det krävs liberala reformer är arbetsrätten. Här vill Centerpartiet ha en förändring av turordningsreglerna i las, något Socialdemokraterna helt har motsatt sig. Las-reglerna fungerar dock hyfsat på de flesta arbetsplatser, så Centerpartiet bör därför kunna acceptera att inga förändringar görs. Viktigare är att förändra reglerna kring strejker, till exempel när det gäller proportionalitet och sympatistrejker, där facket i dag genom att ta ut en liten grupp i strejk lätt kan tvinga arbetsgivaren till underkastelse. Här måste därför Centerpartiet och Liberalerna driva igenom förändringar, och detta är också ett område som svider minst lika mycket för Socialdemokraterna som förändringar i las.

På samma sätt behöver Socialdemokraterna göra stora och påtagliga eftergifter till Centerpartiet och Liberalerna när det gäller miljö, skatter, bostäder, landsbygd och småföretagsvillkor. Det måste vara tydligt att det är Socialdemokraterna som fått ge med sig mest, inte Liberalerna och Centerpartiet.

Men det är Socialdemokraterna som är mest intresserat av en överenskommelse, och då måste de också betala det högsta priset.

Från Socialdemokraternas sida menar man säkerligen att detta är orimligt, eftersom det egna partiet är så mycket större. Men det är Socialdemokraterna som är mest intresserat av en överenskommelse, och då måste de också betala det högsta priset.

I annat fall blir det ingen uppgörelse. Då är det bättre att Centerpartiet och Liberalerna ingår i en alliansregering, trots att den blir beroende av aktivt SD-stöd. Ett alternativ kan vara att släppa fram en M-KD-regering, men då måste Centerpartiet och Liberalerna fungera som vakthundar och stoppa alla SD-eftergifter och tendenser till nationalistisk och främlingsfientlig politik.

Sverige behöver en regering som genomför liberala reformer. Då kan inte Centerpartiet och Liberalerna släppa fram en S-regering som fortsätter samma skadliga politik som förts de senaste fyra åren.