Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Riktig talteater med tyngd

Teaterrecension
Lunchteater: Guldfiskar - kan man sona sitt brott?
Av: Bengt Järnblad
Regi: My Holmsten
Medverkande: Beatrice Järås och Ann-Sofie Kylin
Sveateatern Sundsvall torsdag; St Petri-logen Härnösand, onsdag; Folkan teater Örnsköldsvik, tisdag

Lunchteatern inbjuder ofta till scenkonst i det lilla formatet, inte sällan med mycket musik och sång.

Men här fick vi teater i sin klassiska form; byggd på enbart det talade ordet och kroppsspråket, och med dialogen som verktyg, två roller att uppfylla och tolka och detta med den tyngd som bara ett par djupt erfarna skådespelare kan ge. Det liknar inget annat, och den andäktiga tystnad som snabbt breder ut sig i publiken saknar motsvarighet någon annanstans i scenkonstvärlden.

Gerd och Ellen ska friges från fängelset och väntar på skjuts ut i en okänd värld. Skickligt spinner sig dialogen fram, tar avstamp i det trygga och triviala, känner till en början mycket försiktigt och flyktigt på de ömma ställena för att sedan alltmer dras mot brännpunkten. När deras män omtalas sker det först i rätt harmlösa sammanhang. Men snart rullas det upp, vidden av att leva i misshandelsrelationer.

Läs mer om lunchteater: Makten utan humor är farlig

Fast männen kommer från olika samhällsskikt kan båda konsten att trycka in sin kvinna på de platser i livet där de vill ha henne, och dit hör att vara slagpåse när han har misslyckats i karriären eller det sociala livet. När han känner sig sämre än kamraterna kan han i alla fall överglänsa henne, finna anledning att straffa och se ner på. "Min rädsla var hans livsnerv", säger Ellen. Och vad hjälper nutidens kardinalrecept, skilsmässa, när man vet att så länge han lever kan han alltid söka upp en och slå ihjäl en?

Till slut tycks det bara finnas en väg ut, och det är för att båda tagit den som de sitter här nu och brottas med skulden. Och de visar på två olika förhållningssätt. Ellen tar det svartvita; hon har bestämt sig för att hon inget ångrar och att mannen var ondskan renodlad. Gerd har svårare att döma, hon försöker förstå mekanismerna, minns de goda stunderna och att han for illa som barn - var det inte bara hans fel? Därmed har hon också svårare att gå vidare. Tänk ändå att vara en guldfisk och bara minnas i tre sekunder - inga minnen, ingen skuld.

Läs mer om lunchteater: Häxjakten som urartade

Så är detta inte bara en skickligt gjord och genomförd pjäs, utan också teater i den ursprungliga rollen som vägledare i allas vårt livslånga arbete med att väga rätt och fel, bra och dåligt. I en tid där många saknar ett självklart forum för sådana resonemang, och söker mening hos allt från konsumtion till internet till terapeuter, är det märkligt att så många ännu inte har upptäckt teatern.