Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rock’n’roll All Night

Annons

Jag började mitt musikliv som hårdrockare. Många har hört detta till leda, men det var tack vare (eller på grund av, beroende på vem man frågar) sminkrockarna Kiss som jag blev en sån musikdåre.

På min 9-årsdag 1976 stod bandet på Gröna Lunds scen, och mitt liv förändrades fundamentalt. På den tiden fanns ju inget Internet, inga tv-spel, ingen video, och på tv kunde man välja och vraka på två kanaler.

Så gissa om bomber och granater, eldslukande och bloddreglande gav mitt pojkhjärta en elektrisk stöt. I fem år andades jag Kiss. Jag läste allt jag kom över i tidningarna, och affischtidningen Poster blev min bibel. Väggarna och taket i mitt rum var tapetserat med idolbilder på bandet. De första fyra åren präglades av en plågsam väntan på att de skulle återvända till Sverige. Vilket de gjorde 1980, då med Iron Maiden som förband. Jag gick i veckor efter konserten och försökte återkalla minnena i huvudet gång på gång.

För det fanns verkligen inget annat band värt att bry sig om. Abba? Knappast. Min kompis gillade Sweet. Ha! Var är dom nu?

Kiss däremot, de håller fortfarande på. Med dynamiska duon Gene och Paul i spetsen, lika sminkade nu som då. Idag är de förstås mest med i leken för pengarna, åtminstone Gene verkar helt besatt av att tjäna pengar på varumärket. Men jag bryr mig inte, det ska ändå bli kul att se dom på Stadion i Stockholm imorgon.

Som kuriosa kan jag nämna att den första konsert min dotter gick på var just Kiss. 13 år gammal såg hon dem med mig på Stadion för två år sedan, och blev trots alla häftiga grejer som tonåringar kan roa sig med nuförtiden väldigt begeistrad.

Att hon skulle följa med denna gång också var det inget snack om. För så är det med musik i allmänhet och rock’n’roll i synnerhet – blir du fast så slutar du aldrig att lyssna.

Annons