Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rockikon bortom lemmium och selfie-groupies

Annons

En vecka efter Lemmy Kilmisters död var rockvärlden fortfarande i chock, rapporterade TT härom dagen.

Så fan heller, vill man säga.

Förmodligen vad Lemmy själv skulle sagt.

Nej. Rockvärlden var inte i chock.

Snarare var det en chock varje dag denne maniac till gammal rockare fortfarande lyckades hålla sig vid liv.

Han levde livet som han ville och levde med konsekvenserna av det, sa Ozzy Osbourne i nämnda TT-story.

Ozzy, en annan av rockens gamla madmen (men en av de som ändrat livsstil för att, tja, överleva) uttryckte sorg och saknad i intervjun, inte chock.

Ian Fraser Kilmister var 70 år och några dagar när Döden hann ikapp honom den 28 december 2015.

Då hade han i decennier levt på vad man i rockmytologiska sammanhang måste kategorisera som övertid.

Vad är det för mening med att leva tills man är 99 om man inte njuter medan man gör det? sa han och fortsatte köra på som vanligt med sex, drugs and rocknroll.

Han var kanske den siste av rockens klassiska galningar att fortfarande hänge sig åt en hedonistisk livsstil. Medan redan nämnde Ozzy Osbourne och andra rockgalningar som Iggy Pop och Keith Richards blivit (i alla fall något sånär) hälsosamma gentlemän fortsatte Lemmy leva som varje dag var den sista.

Till slut var det den dagen.

Att han dog var ingen chock.

Men rockvärlden sörjer och andra med. 

Lemmys död utlöste en våg av sorgbetygelser (om det är rätt ord i sammanhanget) på sociala medier. 

Som någon skrev: jag har aldrig sett så många kändisselfies.

Dagarna efter beskedet om Lemmys död blev flödena översvämmade av selfies där fans, journalister och folk i nöjesbranschen poserade med Lemmy.

Ett nytt ord för svenska nyordsjuryn inför 2016, rent av?

Selfie-groupies…

Lemmy och hans band Motörhead kan beskrivas som den felande länken mellan hårdrock och punk.

De har spelat i Sundsvall ett par gånger, senast i Sporthallen 2011. Jag var inte där men jag såg dem i Gärdehallen 1986.

Det lät för jävligt (jag hade kickat ljudteknikern om jag varit Lemmy), det var glest i publiken och ingen tog en selfie med Lemmy efteråt (så vitt känt).

Däremot gjorde Lemmy vad de flesta artister gjorde när de var i Sundsvall på den tiden.

Han gick på Privé.

En kompis fann sig sitta bredvid honom vid roulettebordet.

En annan som var i stan på en jobbintervju råkade av en händelse vara på Privé just den kvällen. 

Vad f-n…Lemmy, coolt tänkte han, den här stan kan jag bo i.

Han bor fortfarande kvar.

Kanske lär vi oss att Lemmys inflytande ändå var större än vi tror och kan sträcka sig bortom nya grundämnen (se Alltings 10 i topp) och dåliga konserter.

Kanske till och med bortom, ja …selfies.

TOPPEN: Äntligen snö!

BOTTEN: Rysschockvärstingskyla (eller vad det heter på löpsedelska).