Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rolig och spretig Vårsalong

Mycket måleri, få fotoverk och inga alls med politisk sprängkraft. Årets upplaga av Liljevalchs vårsalong blickar inåt och spretar som sig bör.

Annons

Liljevalchs på Djurgården fyller hundra år och ska renoveras. En välbehövlig uppfräschning som beräknas vara klar nästa år. Men arbetet gör inte att den traditionella Vårsalongen (som gavs första gången 1921) uteblir, den har bara bytt plats, från sekelskiftesbyggnaden på det gröna Djurgården till en byggarbetsplats vid Brunkebergstorg mitt i Stockholm. Något som inte är så dumt som det låter.

Besökarna får ta bygghissar upp till utställningens två plan högst upp i huset där en fantastisk, och för de flesta ny, utsikt öppnar sig över slottet och Södermalm - en utsikt som i viss mån konkurrerar med konsten. Utställningsytan är mindre än Liljevalchs erbjuder vilket gjort att juryn har fått göra ett något snävare urval.

Men det märks inte. De senare årens vårsalonger har varit snygga och lite mer återhållsamma med nästan uteslutande professionella konstnärer. I år är blandningen vildare med en djärvare blandning av högt och lågt. Det myllrar av uttryck och tekniker igen vilket är kul, nej allt är inte bra, men blandningen är spänstig och visar på skaparkraft.

Måleriet dominerar liksom tidigare år, men i år med den skillnaden att de naivistiska uttrycken återkommer oftare - något jag tror jurymedlemmen, konstnären Lena Cronqvist kan ha bidragit till. Tillsammans med Berit Lindfeldt och Maria Miesenberger bildar hon en namnkunnig och erfaren jury – samtliga har själva ställt ut på Vårsalongen.

Ulf Nilsson från Höganäs har gjort en oemotståndlig serie helkroppsstudier med charmigt, direkt tilltal i blandteknik.

94-åriga Eskil Andersson bidrar med några energifyllda, naivistiska målningar i olja som är omöjliga att gå förbi liksom Lena Andersson färgstämda stadslandskap. Här finns kungen avporträtterad med naivistisk energi och vad skulle en salong vara utan en gris? I år bidrar Marai Widinghoff med ett gristryne på manskropp och uppmaningen: "Man blir vad man äter och dricker".

Allra äldst i utställningen är Rune Hannäs som fyller hundra år i år nar han gör debut på Vårsalongen med en skulptural balansakt i stål med tydliga rena former.

Av det högt uppskruvade politiska tonläget märks inget i salarna. Kanske för att inlämningstiden för salongen gick ut tidigt i höstas innan den kollektiva insikten om vad som faktiskt pågick på och söder om Medelhavet drabbade Sverige. I stället blickar många verk inåt, hemmet, jaget och de nära relationerna dominerar.

Foto är direkt frånvarande och endast ett videoverk har antagits. "Let There be Light" av Karin Eklund från Djurmo i Dalarna som en av skaparna (tillsammans med Madelen Rensmo). En brutal och humoristisk berättelse i leranimation.

De textila verken är fler i år och många är riktigt bra. Emelie Falck har gjort ett vackert abstrakt landskap i korsstygn. Cecilia Pfaffs handstickade skulptur i naturlig storlek av en naken människokropp imponerar och är det verk som sticker ut mest i utställningen. "Selfie-inbjudande" och gissningsvis det bidrag i salongen som flitigast kommer att förevigas och läggas upp i sociala medier.

Konsthallschef Mårten Castenfors tror att förra årets publikrekord kan slås, då besökte över 90 000 personer utställningen.

Jag tror att han kan få rätt, årets vitala och roliga Vårsalong är väl värd ett besök.