Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Roligt av en ledande provokatör

Åsa Linderborg: Håll käft eller håll med. Artiklar i samförståndets tid.
Atlas pocket

Annons

När Jan Helin som nybliven chefredaktör förvandlade vad han ansåg som Aftonbladets gråtrista kultursidor till populistisk kulturradikalism motiverade han valet av Åsa Linderborg till biträdande kulturchef med att hon är landets mest spännande kulturskribent.

Uppenbarligen har Helin något dimmiga begrepp om kulturjournalistik; eller så är han överförtjust i Linderborg. Det intressanta är att han inte kallade henne politisk skribent, om än inte på kultursidan. Det är snarast vad hon är.

Åt traditionell kulturjournalistik, i praktiken kritik, ägnar hon sig mer sällan. Det är som samhällsdebattör hon har sin styrka i allmänhet, vänsterdebattör i synnerhet. Linderborg gör aldrig någon hemlighet av sina sympatier långt ut till vänster; hon väjer inte för beteckningen kommunist.

Vilket hon har heder av: man vet som läsare var man har henne. Hennes vänsterposition är grundmurad; det är i vänsterns perspektiv hon skriver om Sverige och världen. Och kräver att bli tagen på allvar.

”Håll käft eller håll med” kallar hon höstens artikelsamling, en lätt utmanande rubrik, förhoppningsvis självironisk. Underrubriken är intressantare: ”artiklar i samförståndets tid”. Mot detta vänder sig Linderborg ständigt, kommer med egna vinklar, på samtiden och historien. En politisk kulturradikalism som annars gärna överröstas av vedertagna ”sanningar”.

Som när hon skriver om andra världskrigets historia: det avgörande för Nazitysklands undergång var inte den allierade landstigningen i Normandie 1944, inte amerikanska och brittiska trupper. Avgörandet skedde på östfronten, menar Linderborg och jämför sovjetiska förlustsiffror, räknade i miljoner, med betydligt blygsammare brittiska och amerikanska.

Kriget började som en kamp mellan nazism och kommunism, menar hon. Och snubblar lätt i historien. När kriget startade i september 1939 var Tyskland och Sovjet förenade i Molotovpakten, något Linderborg inte nämner eller låtsas om.

I annat i artikelsamlingen är hon mer genomtänkt, inte minst när hon i flera artiklar skildrar vänsterns utsatthet i dagens marknadsliberalism. Där tvekar hon aldrig om nödvändigheten att bevara de socialistiska idealen.

Bäst är hon just där, som försvarare av, eller rent av predikant för, den socialistiska vänstern. Till synes obekymrad av att hon i den rollen kan upplevas som en kvarleva från flydda tider.

Vilket hon också blivit beskylld för. I en av samlingens artiklar berättar hon, mycket öppet, med många citat, om hur hon, i den digitala yttrandefriheten, blir bemött, från ”kommunistfitta” till ”Pol Pot-hora”. Även om hon vämjes vid glåporden tycks de ändå ha en inspirerande verkan på henne. Hon ger sig inte, viker sig inte.

Här och var fumlar hon med artikelämnen. Som när hon ägnar en djupsinnig analys åt fenomenet Linda Skugge eller en annan åt Linda Rosing och Carolina Gynning. Nog finns väsentligare saker att skriva om.

Men hon är rolig att läsa, mindre för att instämma än för att opponera. Hade Helin kallat henne ledande provokatör hade han kommit närmare sanningen än att inordna henne i samma klass som till exempel Olof Lagercrantz. Som hon skriver utmärkt om när hans artiklar kom i urval härom året.