Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rondellhunden är utbytt mot fredens färger

Galleri Granen

"För världsfreden och de blå orkidéerna" - måleri av Wejdan Derky

19 december 2009 - 9 januari 2010

För en vecka sedan målade Lars Vilks sin omstridda "Profeten Muhammed som rondellhund" på Galleri Granens vägg. I går var dess saga all - troligen för all framtid - när Sundsvallskonstnären Wejdan Derky i en performance målade över den med sitt fredsbudskap.

Slängiga, svängiga tecknade linjer; en lite rörig hundkropp och på det ett myller som kunde tolkas som ett skägg och en turban. Lars Vilks tecknarstil är djärv, men frågan är om motivet var det. Snarare såg hunden mest förvånad ut - kanske över att den själv fått så stor betydelse.

För två år sedan var det knappt någon som hann se hans teckning innan bråket om den bröt lös och galleristerna vägrade visa den av rädsla. Efteråt visades den inte i Sverige förrän nu, under den gångna veckan på Galleri Granen.

Även om Lars Vilks eget syfte med hunden inte var politiskt blev den i högsta grad en politisk brandfackla. Wejdan Derky, som själv härstammar från Mellanöstern, skulle kunna göra övermålandet till ännu en politisk manifestation med stark laddning. Men det gör hon inte. Det får i stället för provokation bli en installation, en konsthändelse.

– Jag bryr mig inte om hundteckningen. Men det är lite synd att den brister i respekt. Vi konstnärer ska lösa problem, inte skapa dem, säger hon.

Hennes egna målningar föreställer ofta kvinnor, och det finns riktningar inom islam där det inte heller är tillåtet att avbilda kvinnor. Men Wejdan Derky målar så många kvinnor hon vill, utan att hennes bilder blir internationellt sprängstoff.

– Jag tycker om att måla kvinnor. De har problem i hela världen, i Sverige också, säger hon.

Under några minuter hörs inget mer än klafsandet av färgen när hundteckningen gradvis täcks av gult, lila, grönt - färger som slår ut som blommor på den tidigare svartvita väggen.

"För världsfreden och de blå orkidéerna" har hon kallat sin utställning. Den blå färgen har med kvinnor att göra, och hennes orientaliska kvinnor förekommer oftast i grupp; ofta mot en blå bakgrund eller någon annan mättad pastellfärg som för tanken till en miljö där ljuset präglas av stark sol och soldis.

Bakom kvinnorna och de få männen finns fragment av realistiska bymiljöer från Mellanöstern. Gestalterna själva, allt från beslöjade till bara, är strikta, ibland rentav stiliserade.

De omges av en hemlighetsfull symbolvärld som involverar såväl djur som abstrakta former och som inte är självklar för oss med rötter i en annan kultur. Men att det rör sig om symboler förstår man, för gestalterna själva har inga ben och fötter: de står inte fästa vid jorden utan växer upp ur den mytiska myllan, drömvärlden.

På nästan alla bilder återkommer ett vimmel av något som ser ut som svan- eller påfågelsplymer, som ibland riktigt exploderar till en sorts rik växtlighet. Där är det som om något slår ut i blom och jublar. Wejdan Derky tror på kraften hos kvinnorna.

Och om man vill kan man se hela skeendet symboliskt. För Lars Vilks är rondellhundarna av allt att döma ett avslutat kapitel: första och sista visningen blev Galleri Granen i Sundsvall. Nu har fredens era tagit vid. Och det är kvinnorna som kommer med den.