Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Rösten skimrar som regnbågen"

Sundsvalls teater
Nordiska Kammarorkestern Sundsvall
Solist: Measha Brüggergosman, sopran
Dirigent: Joachim Gustafsson
Musik av: J. P Sousa, Charles Ives, Samuel Barber, Aaron Copland och William Bolcom

Det är inte alltid man går från en konsert med tårarna sipprande utför kinderna.

Att en världssångerska skulle inta scenen i Sundsvalls teater i går kväll var känt. Men att man redan efter första avdelningen skulle gå ut till kaffet alldeles tagen kom oförberett.

Nu var förstås också Samuel Barbers sång "Knoxville" väl vald av kanadensiska stjärnsopranen Measha Brüggergosman. När hon sjöng dess mjuka beskrivning av sommardagarna i den amerikanska småstaden berättade hon så nära som om det var hennes eget liv det gällde.

Hennes röst skimrar som regnbågen, kvillrar sig fram ur strupen så oförskämt lätt, är stark som Niagarafallet och har på höjden en skoningslös silverklinga som får en lyssnares kropp att vibrera av välbefinnande. Varje ton vårdar hon och ger den en egen tolkningsvalör. Hennes scennärvaro hittar man bara motstycke till hos populärartister. Aldrig att hon slutar att gestalta med hela sig, aldrig att hon släpper sin publik med blicken. Det känns som om man aldrig vill lämna hennes sällskap.

I William Bolcoms sånger, med absurda texter och lite av Tolvskillingsoperans tonspråk, visade hon vilken showartist och underhållare hon är. Med lika delar lättsamhet, spex och totalbehärskad sång lindade hon publiken kring lillfingret. Och extranumret, en spiritual som hon sjöng a capella med hela sitt röst- och gestaltningsregister påsläppt i fullt verk, förvandlades från en enkel sång till ett musikdrama. Det var den som satte in sista stöten.

Så försätter man sin publik i så stark rörelse att den går ut ur salongen tårögd och utan att säga så mycket om upplevelsen. Om motstycke till röstkonst i kombination med skickligt artisteri har hörts i Sundsvall måste det vara länge sedan.

Men på scenen fanns också Nordiska Kammarorkestern Sundsvall och Joachim Gustafsson, som spelade ett helamerikanskt program fyllt av den amerikanska friheten från etablerade former.

John Philip Sousa bidrog med en festpolonäs med wieneraktig tivoliglädje. En svagare ton än den som inleder Charles Ives "The Unanswered Question" har jag knappt hört: svagare kan det inte vara och ändå vara en ton. Och trots skarpa utbrott av distansutplacerade blåsare landade musiken åter och åter i denna tontystnad. Förunderligt.

Aaron Coplands Dance Panels var det symfoniskt mest kompletta stycket: såväl kärvt som lyriskt berättande, intensivt jublande ibland, tungt dansant ibland och spelat med emfas och väl tillvaratagna karaktärsskiftningar.

På grund av att all musik var så särpräglad och starkt personlig blev kvällen, som lätt kunde blivit enbart Measha Brüggergosmans, nu alltigenom magisk. Minnet av den kommer att leva länge i Sundsvall.